Skördefesten 2010

Inledning

Då människan skapades av Gud, var det meningen att hon skulle leva i ett intimt förhållande till Gud, och således under hans särskilda beskydd – det är egentligen detta som ligger till grund för beskrivningen av Edens ”lustgård” som paradis, men jag vill betona att det jordiska paradiset är kanske mer en fråga om ett tillstånd än en plats. Medvetenhet om sitt omedelbara beroende av Gud för livets nödtorft och livets goda skulle givetvis medföra en självklar tacksamhet hos människan. Det står om människans skapelse i skapelseberättelsen i Första Moseboken följande: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem (underförstått – därför att de komplettera varandra och skall bilda par och skaffa avkomma). Och Gud välsignade dem, och Gud sade till dem, ’Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skall ni ha till föda… ‘ ”

Det som ålades människan som en plikt i paradisets intima förhållande till Gud var endast lydnad inför Gud – en lydnad som innebar att hon skulle ”frukta och älska” Gud. Men den Onde, Guds motståndare i den första skapelsen, som var osynlig för människan, frestade henne med tanken att hon själv kunde bli som Gud, att hon kunde bli sin egen gud. Med list frågade den Onde, som alltid vill hitta kryphål som tillåter att man ej förblir i Guds bud: ”Finns det något träd i paradiset som ni inte skulle få äta av?” Han visste, givetvis, att människan inte fick äta av ”kunskapens träd på gott och ont”, d.v.s. avgöra vad som är gott och ont utifrån stundens ingivelse – genom att smaka på, pröva på, det som Gud förbjuder. Därför kallas den frukt Eva plockade ”olydnadens frukt”, och allt sedan Adam och Eva smakade på den förbjudna frukten har människan frestats att sätta sig upp mot Gud, att göra ett försök att vara sin egen gud. Vidare har människan därmed också hoppats att komma åt det andra trädet i paradiset med symbolisk innebörd – ”livets träd” – ett träd vars frukt skulle kunna göra människan odödlig. Därför fördrev Gud människan från Eden. Hon fick inte vara kvar i det paradisiska tillståndet. Det står: ”Gud förvisade människan ur Eden för att hon skulle bruka jorden varav hon var tagen… och Gud satte keruber jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd”.

Första delen

Det första som är viktigt för oss att inse i dag då vi firar en särskild tacksägelsedag, då vi tackar för jordens frukter och för allt det goda som uppehåller det jordiska livet och det jordiska livets kvalité, allt som vi mottager ur Guds hand trots att vi inte längre lever i ett paradis, är att vi verkligen bör känna och uttrycka tacksamhet både för livets nödtorft och för livets överflöd.

Att göra så är inte självklart för alla. Människan förlorade mycket av sin naturliga gudsfruktan och naturliga kärlek till Gud då hon drevs bort från paradisets intima umgänge med Gud. Hon förlorade mycket av sin naturliga tacksamhet mot Gud. Ibland försöker hon att t.o.m. förneka Guds existens. Därför påminner Gud i den gammaltestamentliga lagen om att tacksamhet åligger människan som en plikt. Då han leder Israels barn ut ur träldomen i Egyptens land och in i det utlovade landet ”som flyter av mjölk och honung”, säger han: ”Du må icke säga vid dig själv – ’Min egen kraft och min egen hands styrka har förskaffat mig denna rikedom’ – utan må då komma ihåg, att det är Herren, din Gud som giver dig kraft att förvärva rikedom, därför att han ville upprätthålla det förbund som han med ed har ingått med dina fäder.” Detta är det första.

Andra delen

För det andra, då vi nu lever i en tid då för första gången i historien en stor del av mänskligheten, inte bara lever i olydnad mot Gud, utan också förnekar, antingen att Gud existerar överhuvudtaget, eller att han har någon särskild omsorg om människan. Människan som han har skapat med tanke på ett liv efter detta och skrivit sin eviga lag i hennes hjärta. Vi lever i en tid då många, huvudsakligen i västvärlden, men numera även i andra världsdelar, där man har annamit den västerländska kulturen, ”leker gud”, d.v.s. åter sträcker ut sin hand för att äta av ”kunskapens träd” i förhoppningen om att komma åt ”livets träd”. I detta läge måste budskapet om Guds dom höras tydligt. Med hjälp av naturvetenskapen hoppas människan i sitt högmod – den moderna eller snarare den postmoderna människan – att kunna leva för alltid på jorden, eller när den är helt förbrukad, på någon annan planet. Hon tror sig kunna göra detta bl.a. genom att manipulera sina egna gener och köpa och sälja sådana behandlingar som allt annat och fara i väg i sin rymdfarkost till andra världar. Men hon glömmer att Gud styr hela universum. Människans ande, sin själ – som redan är odödlig – bryr hon sig inte om, ty den är inget värd på marknaden. Hon ägnar sig åt det fågängliga i att göra sitt kroppsliga liv längre och längre.

Ändå lägger man märke till hur oroande Jesu stränga påminnelse i dagens liknelse om den rike dåren är för de flesta människor: ”Du, dåre, i denna natt skall din själ kanske utkrävas av dig. Vem skall då få allt vad du har samlat?” Nej, ens själ är inte värd något på marknaden, och det går hur lätt som helst att förlora den där. Materialism kan endast erbjuda tillfällig lycka, inte bestående salighet.

Avslutning

Det enda som kan stilla vår oro är faktiskt frukten av det träd på vilket Jesus dog – korset. För oss som tror har ”korsets trä” blivit ”livets träd”. Dess frukter, försoningens frukter, Jesu Kristi Kropps och Blods Sakrament, som skänker oss åter vad människan förlorade i begynnelsen av sin historia genom sin olydnad – ett gudomligt löfte om odödlighet, som gäller för oss på grund av Frälsarens lydnad på korset. När vi frambär frukterna av ”korsets träd” i mässoffret, då brödet blir Kristi kropp och vinet hans blod, då vi förtär mässoffrets frukter i den heliga kommunionen, som också är tacksägelsens måltid, vilket är vad Eukaristi betyder, kan vi verkligen veta att fastän vi, vid livets slut, ”måste som alla människor återgå till den jord – det stoft – varav vi är tagna” – kommer vi i kraft av hans död och uppståndelse, att uppstå till ett nytt och evigt liv i Gud. Därför kan vi tacka även för livets nödtorft, det fysiska livets nödtorft, och detta livets ”goda” – med hela vårt hjärta – vi kan bli ”eukaristiska” människor, ty vi vet att allt som vi nu mottager ur Guds hand endast är en försmak av det som skall bli vårt i det tillkommande livet, och räkna med att när vår värld, Moder Jord, går under, så kommer den att återskapas i en härlig skepnad i samband med vår egen uppståndelse från de döda.

Broder Frans-Eric T.O.R.