Skärtorsdag 2010

Inledning

Jesu apostlar förstod att han hade en alldeles speciell avsikt med den högtidliga påskmåltiden som han förlade till torsdag, kvällen innan det officiella påskfirandet, eller enligt en del bibeltolkare, redan på tisdag, under den sista veckan av Jesu jordiska liv. Förmodligen föreställde sig Jesu apostlar att han skulle inleda kampen för att överta makten i Jerusalem såsom Guds Messias precis när det allmänna påskfirandet inleddes. Kanske hoppades de att Jesus vid detta tillfälle skulle fördela särskilda poster i det rike som man antog att han skulle upprätta på jorden. I varje fall framgår det av parallelltexterna från de olika evangelierna att lärjungarna bråkade över vilka av dem som skulle ha företräde.

Att apostlarna inte uteslöt beväpnad kamp framgår också tydligt av texterna. Några av dem hade skaffat sig svärd. Men Jesu tal om vad som skulle ske måste ha varit ytterst gåtfullt för dem – och oroande. De kunde bara hoppas att hans profetior om lidande, död och uppståndelse var ett bildligt sätt att tala.

Första Delen

Jesu apostlar hade givetvis rätt då de drog slutsatsen att han måste ha en bestämd avsikt med att tidigarelägga den högtidliga påskmåltiden, ty han hade inte följt esséernas solkalender, som avvek från den officiella judiska kalendern sedan han bodde i Nasaret, salen där han valde att fira den sista nattvarden var i ett hus i esséernas kvarter. Lärjungarna hade dock fel då de drog slutsatsen att han tänkte bestiga sin fader Davids tron i Jerusalem på den mosaiska påskdagen, den dag som vi kallar Långfredag. Istället skulle Jesus bestiga korset på Golgata.

Han tänkte alltså inte göra sina apostlar till furstar över ett nytt judiskt rike på jorden, utan han tänkte göra dem till det nya förbundets präster. Såsom apostlar hade de redan fått i uppdrag att förkunna budskapet om Guds rike och mana människor att genom omvändelse och tro på Jesus ansluta sig till det nya förbundets gudsfolk. Efter hans uppståndelse skulle detta uppdrag förenas med uppdraget att döpa dem som lät omvända sig enligt hans evangelium, i Guds, den Treeniges namn, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, allt i överensstämmelse med hur Gud hade uppenbarat sig då Johannes Döparen döpte honom i Jordan och vid hans förklaring på berget, då han samtalade med Mose och Elias, vilka företrädde det gamla förbundets tro på Lagen och Profeterna.

Vid Jesu sista nattvard, d.v.s. vid den sista kvällsmåltid som han åt med sina apostlar, men som gestaltades som en påskmåltid, kom Jesus också att instifta en ny offergudstjänst. Ritualet byggde visserligen på den gammaltestamentliga påskmåltidsritualen, men påskalammet saknades. Ja, Jesus skulle offra sitt eget liv på korset samtidigt som lammen för den officiella judiska påsken slaktades. Jesus använde också vissa element hämtade ur de gammaltestamentliga ritualen för syndoffer och tackoffer, då han instiftade sin nya offergudstjänst. I likhet med en del av Gamla Förbundets offergudstjänster, så åtföljdes offret av en måltid – den Heliga Kommunionen, en måltid som påminner om judarnas påskmåltid. Jesu offergudstjänst är vad vi kristna kom att kalla den Heliga Mässan, eller den Heliga Eukaristin, d.v.s. ”den Höga Tacksägelsen”.

Det märkligaste med Jesu prästerskap och Jesu offergudstjänst var givetvis att han själv alltid är såväl den egentliga prästen som det egentliga offret, ty brödet och vinet som han offrade på Skärtorsdag förvandlas till hans egen kropp och blod, vilka på fredag, Långfredagen, skulle frambäras på korset på Golgata.  

Andra Delen

Att dagen då vi firar Jesu instiftelse av Nya Förbundets prästerskap och offer-gudstjänst kallas Skärtorsdag beror på den särskilda riten som har blivit en del av mässliturgin på den här dagen, nämligen fottvagningen. Bakgrunden till denna rit är det enkla faktum att det inte fanns någon betjäning i den övre salen där Jesus åt påskmåltiden med sina apostlar. I vanliga fall var det antingen några tjänare eller familjens yngsta medlemmar som tvättade familjemedlemmarnas och måltidsgästernas fötter. Jesus insisterade att högtiden skulle inledas med en fottvagning fastän han insåg med detsamma hur ovilliga hans lärjungar var att åta sig denna ringa tjänst. Vi kan föreställa oss den förvåning och smärta alla kände, då han själv ‘‘steg upp från bordet, tog av sig manteln, band en handduk om livet, hällde vatten i ett bäcken och började tvätta sina lärjungars fötter.’’

Att Jesus ville säga sina lärjungar något om ödmjukhet med denna symboliska gest är uppenbart. Det förklarar Jesus själv då Petrus protesterar. Frågan är ändå om vi riktigt förstår varför ödmjukheten, som i enlighet med Jesu undervisning kan betraktas som den mest specifikt kristna av alla dygder, skulle särskilt förknippas med den Heliga Mässans och det Heliga Prästerskapets instiftelse.

I svenska språket härleder man ordet ”dygd” ur verbet ”duga”. Äger man dygder, då är man duglig som människa – man har sådana egenskaper som innebär att man kan uppnå det avsedda målet. På latin kommer ordet ”virtus” från samma rot som ”vis” vilket betyder ”kraft” eller ”styrka”. På grekiska talar man om ”dunamis” – varifrån vi får vårt ord ”dynamit” och ”dynamisk”. I teologisk mening har alltså begreppet ”dygd” inte endast med moraliska förbud eller påbud att göra, utan också med allt som människan behöver göra för att leva ett fullt gott mänskligt liv och nå livets mål, vilket enligt vår kristna trosuppfattning är Guds rike.

För grekerna, romarna och vikingarna var det obegripligt att tala om ödmjukhet som en dygd. De såg ödmjukhet som ett tecken på svaghet – oduglighet. Vi har en del av denna attityd kvar trots kristendomens 2000-åriga historia. Vi säger att vi vill vara ödmjuka men vi blir mycket arga om någon gör något mot oss som kan betraktas som en förödmjukelse.

Vi har givetvis ganska lätt att inse att den som verkligen vet vem Gud är måste ödmjuka sig inför honom. Gud är den oändlige, den allmäktige, den allvetande. Så tänkte inte hedningarna, ty de trodde på många gudar och deras gudar var egentligen personifieringar av naturens krafter och människans egna livskrafter. För hedningar fanns det således ingen skarp gräns som gick mellan hjältar och gudar. Men vi vet att Gud är upphöjd över allt som han har skapat. Men detta innebär att när Gud i sin nåd gjorde sig tillgänglig för människan måste han ödmjuka sig, vilket är precis vad han har gjort på ett oöverträffbart sätt i Jesus Kristus. Gud ödmjukade sig, blev människa och offrade sig på korset för människans synder.

Men varför uppträdde Gud som den ödmjuke bland oss människor? Jo, därför att Gud inte bara fordrar ödmjukhet av människan – han är själv ödmjuk! Det låter fel, men Gud ödmjukar sig ständigt inför oss i och med att han erbjuder sin kärlek åt oss men aldrig tvingar sig på oss. Han tvingar oss inte till tro på honom och vad han har gjort för oss. Han högaktar den frihet varmed han har begåvat människan. Den gudomliga kärleken, Guds ”caritas”, är ödmjuk, ty Gud förödmjukas ofta av människan som avvisar hans kärlek, antingen som något oväsentligt eller som något man kan ta för givet.

Avslutning

Att Guds Son ger oss sin egen kropp och sitt eget blod som ett offer och som andlig föda under brödets och vinets ringa gestalter, element som helgas och förvandlas av en vanlig mänsklig präst, som är en syndare som alla människor, och som sedan förtärs av vanliga, syndiga människor, är det främsta tecknet på den gudomliga ödmjukheten som vi kan uppleva. Således beror det inte alls på slump att fottvagningen förknippades både med den Heliga Mässans och med det Heliga Prästerskapets instiftelse. Altarets Sakrament är just Guds ödmjuka sätt att möta oss människor för att skänka oss den nåd vi behöver för vår frälsnings skull. Men om den nåd som Guds Son skänker skall bära frukt, måste vi också ta emot hans sakrament med stor ödmjukhet och älska och betjäna vår nästa med stor ödmjukhet.

Broder Frans-Eric T.O.R.