Tredje söndagen i Fastetiden 2010

Denna predikan är över texten från årg ‘A’  /  JOH. 4:5-42 / som man får använda varje år om man vill.

Inledning

Dagens evangelietext handlar om Jesus möte med en samarisk kvinna vid Jakobs brunn. Den ger oss en mycket tilltalande bild av hur Jesus, mitt i vardagens händelser, och med utgångspunkt i hennes naturliga behov av gemenskap och förståelse, erbjuder henne den nåd varmed hon kan vinna evig frälsning. Han upphöjer hennes tankar över jordiska ting till övernaturliga ting och för henne in på den väg, den andliga process, som vi kallar omvändelse.

Evangeliet är avsett att väcka frågan hos mig och dig: Har jag verkligen druckit av ”det levandet vatten” som Jesus erbjuder människan – det vatten ”som blir en källa i människans inre som skänker evigt liv”?  

Första delen

Om jag skall kunna besvara denna fråga med ett ”Ja”, ”Ja, jag har druckit av ’det levande vattnet’ som Jesus vill ge”, då är det första som krävs att jag går in i ett personligt förhållande till honom. Är Jesus för mig bara en princip – en mall – eller är han en person? Detta är den fundamentala fråga som jag måste bli klar över. Om Jesus för mig endast är en etikett som jag sätter på vissa religiösa och moraliska principer och inte en person – en historisk och nu levande person, som också kan bli närvarande för mig här och nu, en person som kan tala till mig och med vilken jag kan tala, då kan jag omöjligen ha druckit av ”det levande vattnet”. Varför? Jo, därför att ”det levande vattnet” är alltid en personlig gåva från Jesus. Man kan icke ta emot en personlig gåva utan ett möte med personen.

"Men," protesterar många, "vi kan omöjligen möta Jesus som en person. Han vandrade bland oss människor för länge, länge sedan! Hur kan man möta en som dog, uppstod från de döda, och for upp till himmelen för mer än 2000 år sedan? Vi möter honom nu just som en princip och inte en person.

Fel. Fel. Fel! – säger jag.

Just för att vi skall kunna möta honom som en person har han grundat sin Kyrka som är hans mystiska kropp verksam i världen. Han talar genom Kyrkans Heliga Skrift, genom hennes trosbekännelse och genom hennes förkunnelse. Han blir kroppsligen närvarande i Altarets Sakrament och i bön kan vi tala med honom och han till oss. Varken Kyrkan eller Sakramentet eller Skriften eller bönen får reduceras till en samling filosofiska eller teologiska principer. Jesus har lovat att ett personligt möte med honom kan ske genom dessa heliga ting om vi har tro på och tillit till honom. Detta är det första.

Andra delen

För det andra måste jag bekänna Jesus Kristus som världens, som Kyrkans, och som min egen frälsare eller räddare. Alltså kan jag inte ta emot vad han har att erbjuda – ”det levande vattnet” – med mindre än att jag erkänner mitt behov som en enskild människa. Jag kan inte ta emot ”det levande vattnet” med mindre än att jag bekänner att jag är syndig och vanmäktig, oförmögen att komma in i Guds rike på egen hand, oförmögen att vinna det eviga livet hos den himmelske Fadern, på egen hand. Den som vidhåller att alla blir frälsta, till sist, har inget behov av en frälsare och kommer därför varken att möta Jesus som Frälsaren, eller erbjudas att dricka av ”det levande vattnet”. Det är självklart att ingen kan förmå sig att dricka av vad Jesus erbjuder, som inte törstar. Kunskap om min egen synd och vanmakt är alltså lika väsentlig som kunskap om Jesu Kristi personliga identitet och den relation som han vill ingå med mig som Frälsare. Detta är det andra.

Den samariska kvinnan avvisar inte vad Jesus säger om hennes syndiga liv. Hon avvisar inte hans lära att alla är i behov av den frälsning som kommer hela mänskligheten till del genom judarna och judarnas messias. Hon hävdar inte att hon är lika bra som andra fastän hon lever som hon gör. Hon tar inte Guds förlåtelse för given. Nej! Hon ber att få ta emot ”det levande vattnet” som en gåva vilken hon verkligen är i behov av – en gåva som hon inte har någon rätt till, en gåva hon inte har förtjänat.

Tredje delen

För det tredje ser vi att den samaritiska kvinnan låter Jesu gåva av frälsning omdana henne helt. Hon låter den kruka som hon hade tänkt fylla med livets ”vanliga vatten” stå kvar vid brunnen. Symboliskt kännetecknar krukan hennes gamla liv.  

Hon är inte längre intresserad av ”det vanliga vattnet” – då hon nu fick dricka av ”det levande vattnet”. Kvinnan har blivit omvänd. Hon fick en ny inriktning i livet. Vidare vill hon dela med sig av det glada budskapet om evig frälsning i Jesus Kristus. Ivrigt berättar hon om honom för andra.

Detta är det tredje. För den som har druckit av ”det levande vattnet” får livet en ny inriktning och ett helt nytt innehåll. Och detta är kanske det mest synliga tecknet på frälsning i Jesus Kristus. Livet får andra glädjeämnen och andra mål än hos dem som inte har druckit av ”det levande vattnet”.

Avslutning

Jesus känner alltså till mina och dina naturliga behov, men han vill ge oss oändligt mycket mer. Han vill upphöja våra tankar till övernaturliga ting – han vill ge oss ”det levande vattnet som blir en källa till evigt liv”. Låt oss därför våga möta honom som den levande person han är – i sin Kyrka, i Altarets Sakrament, i den Heliga Skrift, i det levande ordets förkunnelse, och i bön. Låt oss erkänna vår synd och vår vanmakt, så att han i sanning och på ett personligt sätt blir vår frälsare – vår räddare. Och, till sist, men inte minst viktigt – låt oss glömma den gamla, innehållslösa krukan som vi så gärna hade fyllt till brädden med livets ”vanliga vatten”, inte därför att vi inte också behöver ”vanligt vatten”, som andra människor, utan därför att det är endast ”det levande vattnet” som till fullo kan släcka vår törst.

Broder Frans-Eric T.O.R.