3:e söndagen i fastetiden 2008

Årg. ”A” / JOH. 4:5-42

Inledning

Kvinnan som Jesus möter är alltså samaritiska eller samaritanska; hon hör till ett folk som bodde i trakten mellan Judéen och Galiléen, ett folk som judarna hatade mer än romarna som hade ockuperat deras land och införlivat det med romerska imperiet. Den moderna motsvarigheten till dessa samariter är palestinierna. I likhet med palestinierna, som är muslimer, trodde samariterna på Mose, tio Guds bud o.s.v. men de hade avfallit från tempelkulten i Jerusalem. De var att betrakta som kättare. Jesus påminner den samaritiska kvinnan om detta och han slår fast att ”frälsningen kommer från judarna”. Ändå bemöter han kvinnan med vänlighet. Varför? Jo, därför att han vet att judarna också står till svars för splittringen mellan det sanna gudsfolket och det avfälliga gudsfolket på grund av sin stolta kärlekslöshet. Jesus bejakar till fullo sanningens krav utan att glömma kärlekens krav då han erbjuder kvinnan Guds nåd.

Första delen

Den övernaturliga nåd som kvinnan blir erbjuden, skänks åt henne mitt i vardagens händelser och med utgångspunkt i människans naturliga behov: Jesus ber henne om vatten. Tänk! I sin människoblivne Son ger Gud sin hjälp i samband med en bön om hjälp. Man kan dock konstatera att Jesus uppfyller ett mänskligt behov hos henne, ett behov som är ännu mer tryckande hos henne än törsten hos honom, ett behov som hon döljer väl – ett behov av medmänsklig gemenskap och respekt. Hon har nämligen blivit utstött från anständiga människors umgänge i Sykar. Det är just därför som hon kommer för att hämta vatten från brunnen ensam och under dagens hetta, då ingen annan kvinna skulle utföra en sådan syssla.

Kvinnan är nämligen en äktenskapsbryterska – hon lever i den ena utomäktenskapliga förbindelsen efter den andra. Jesus följer en princip som de flesta av oss känner till men har svårt att tillämpa: Avsky synd men bemöt syndaren med kärlek! Jesus mötte inte synderskan vid Jakobs brunn som en frälsare från ovan, utan som en helt mänsklig räddare – en människa bland människor, men ändå Gud. Han förstår till fullo hur hon har det. Ja, han låter henne tro att det primära är fysisk törst hos honom, men egentligen törstar han i andlig mening efter själar – också efter hennes själ. Detta är det första.

Andra delen

Jesus underlåter emellertid inte att klargöra för kvinnan att ett rätt gudsförhållande är fullständigt omöjligt för henne utan att hon omdanas i moraliskt avseende. Detta är det andra. Jesus låter inte kvinnan glida över frågan om hennes omoral trots deras upplyftande dialog om ”det levande vattnet” – det vatten som kan släcka människans törst efter Gud och det eviga livet hos honom. Precis när kvinnan ber att få ta emot ”det levande vattnet”, d.v.s. den gudomliga nåden, säger han, ”Gå och hämta din man”. Skamsen svarar hon: ”Jag har ingen man.” Jesus säger: ”Du har rätt när du säger så. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man, utan en annans.” Jesus låtsas inte som om kvinnan skulle kunna ta emot den gudomliga nåden utan att förändra sitt sätt att leva. Kanske kommer detta att kosta henne mycket. Kanske får hon leva som om hon vore änka i fortsättningen, vilket kunde föra med sig stora ekonomiska svårigheter o.s.v. Men ovillighet till bot och bättring utgör alltid ett absolut hinder för vad Gud vill göra med oss.

Samaritiskan avvisade dock inte nådens pris. I samband med att hon bekänner sin tro, bekänner hon sin synd. Vidare säger hon till Jesus: ”Herre jag förstår att du är en profet.” Visserligen gjorde hon ytterligare ett försök att återgå till att samtala om den gamla konflikten mellan judarna och samariterna angående tempelkulten, men Jesus framhåller sin egen auktoritet som den väntade Messias, en auktoritet som omintetgör skillnaden mellan jude och samarit och mellan judarna och alla andra folk på jorden, en lära som sedan blev en stötesten för de flesta judar när det gällde att acceptera Jesus från Nasaret som den väntade Messias, men som låg till grund för den kristna kyrkans trosgemenskap.

Kvinnan underkastade sig Jesu auktoritet. Hon vänder om – bokstavligen – men också i andlig och moralisk mening. En liten oansenlig detalj i texten understryker detta. ‘‘Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade – Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort.” Vattenkrukan representerar hennes gamla liv.

Avslutning

Dagens evangelietext som handlar om Jesu möte med den samaritiska kvinnan vid Jakobs brunn är en mycket tilltalande bild av hur Gud, mitt i vardagens händelser, och med utgångspunkt i våra naturliga behov, erbjuder oss genom sin Son, Jesus Kristus, den nåd varmed vi kan vinna evig frälsning. Han upphöjer hennes tankar om jordiska ting till övernaturliga ting. Han för henne in på den väg, den andliga omdaning, som den Heliga Skrift kallar omvändelse.

Jesus vill också leda oss som redan tror på honom vidare på omvändelsens och helgelsens väg. Detta är ju just vad Kyrkan avser med det liturgiska årets fastetid! Låt oss därför rannsaka oss själva inför dagens evangelium – inför bilden av den samaritiska kvinnan som lämnar sitt förflutna bakom sig som en bortglömd kruka.

Var och en av oss behöver också fråga sig själv: Vad är sanningen om mig? Vad är sanningen om mitt gudsförhållande och min moral och min strävan efter helgelse? Älskar jag Gud över allt? Älskar jag min nästa som jag älskar mig själv? Och dessa frågor skall vi inte bara besvara utifrån vår principiella uppfattning! Vad är den egentliga sanningen om mitt sätt att leva? Är jag verkligen inriktad på bättring? Gör jag bot? Strävar jag uppåt i livet eller neråt? Är jag endast inriktad på att försvara vad jag har gjort hitintills? Törstar jag efter det levande vatten som forsar fram ur evighetens brunnar – eller vill jag endast överleva en stund till på det stillastående vatten i detta livets sinande damm?

Broder Frans-Eric T.O.R.