16 söndagen

Matt. 13:24-43 (13:24-30)

Inledning

Beskrivningen av fiendens illgärning på veteåkern i liknelsen är inte en produkt av Jesu fantasi. Även i den romerska lagen fanns det faktiskt straffsatser ämnade för dem som sådde ogräs på en veteåker. Det speciella ogräset som Jesus tänkte på, ser ut som vete, men om det mogna sädet av detta ogräs mals tillsammans med vete, så förstörs mjölet. Brödet smakar illa och blir även milt giftigt.

Vi behöver inte gissa oss fram till fiendes identitet i Jesu liknelse. Han förklarar saken själv. Fienden är djävulen. Jesus själv är såningsmannen. Apostlarna har han kallat att fortsätta med detta arbete – och de i sin tur utväljer biskopar och präster som skall gå i deras fortspår. Skördetiden är den yttersta dagen då var och en av oss skall stå inför Guds domstol.

Det finns dock två kvarstående frågor, som jag skulle vilja behandla.

Första delen

Det första som vi vill veta är om vi verkligen skall acceptera att Kyrkan består såväl av ogräs som vete i så hög grad som den gör. Ganska ofta får man höra, att många, ja, kanske majoriteten, av Kyrkans medlemmar är hycklare eller att många lever i omoral, eller att de tongivande är självgoda och obarmhärtiga, eller, tvärtom, att de allra flesta är passiva och utan levande tro och att många av Kyrkans medlemmar finner sig i att falsklära förkunnas.

Vid olika tidpunkter i Kyrkans historia har, som bekant, de som ville reformera det som blivit fel i Kyrkan gått så långt att de har hamnat utanför Katolska Kyrkans hägn och byggt upp nya samfund och sekter, i ett välment försökt att rensa ogräset ur Kyrkan. Men dessa har i själva verket gått emot vad Jesus säger i den här liknelsen, vare sig de med vett och vilja har velat dela Kyrkan eller ej. Poängen i Jesu liknelse är ju, att ogräset kan se ut precis som vete, vilket innebär att den som åtar sig att rensa åkern alltid löper risken att missta vetet för ogräs och ogräset för vete. Människor kan inte läsa hjärtats hemligheter. Endast Gud kan läsa hjärtats hemligheter. Därför har Katolska Kyrkan i sin kyrkotukt, alltid gjort skillnad mellan offentliga ord och handlingar och hemliga ord och hemliga handlingar.

Ett exempel på denna princip är den skillnaden som görs mellan en professor i teologi som vid ett katolskt lärosäte skriver böcker som innehåller falsk lära och en gammal gumma som håller heretiska åsikter i sin hemby. Man kan inte veta om den gamla gumman har fattat saken rätt eller ej. Hon har ju inget mandat att undervisa i Kyrkans namn.

Ett annat exempel är skillnaden som Kyrkan gör mellan människor som öppet lever i utomäktenskapliga förbindelser eller i någon annan form av omoral, och människor som lever ett liv utan moraliska tyglar men inte tar offentlig ställning för vad de gör, som inte ens försöker mottaga Altarets Sakrament. Det är helt klart att den som syndar i hemlighet kan mycket väl vara en värre syndare, än den som är offentlig syndare, men Kyrkans disciplinära åtgärdar drabbar endast den som offentligen utmanar Kyrkans morallära eller kräver rätten att mottaga Sakramentet, då han eller hon inte är berättigad därtill.

De som bär ansvar för Kyrkans disciplin inte kan åta sig den uppgift som änglarna skall få vid tidens slut, uppgiften ”att rensa ogräset från vetet” – de kan inte, som hemliga poliser, rensa Guds barns gemenskap från alla syndare. Varför? Jo, därför att tiden inte är inne för den yttersta domen – den slutgiltiga domen. Gud har gett oss tid för att omvända oss. MEN Kyrkans förkunnelse måste förbli entydig och konsekvent för att ge människor möjlighet att ständigt rannsaka sitt eget samvete och omvända sig.

Andra delen

Beträffande den andra frågeställningen: Är människan endast ett passivt offer för djävulens verksamhet ? – är svaret absolut – “Nej!”. I Jesu liknelse riktas underförstådd kritik mot dem som “ligger och sover”, då djävulen sår sitt ogräs i människans hjärta och således i Guds Kyrka. Med Guds hjälp kan människan själv bekämpa det ogräs som djävulen sår i hennes eget hjärta. Vi skall “vaka och bedja så att vi själva inte faller i frestelse” – det rådet gav Jesus sina egna lärjungar natten innan han lät sig offras för våra synder på korset.

Alltså är det viktigt för oss att inte bara förespråka självdisciplin i största allmänhet, utan också att vara mycket medvetna om vad och vem vi har att kämpa emot. Aposteln Paulus säger: ”Vi kämpar inte (bara) mot fiender av kött och blod utan mot makter […] över denna världs mörker, mot ondskans andemakter […]”. Kort sagt, vi har att kämpa mot djävulen och hela hans anhang. Och i den här kampen måste vi verkligen veta och förstå att djävulen är en personlig varelse – som i sitt förhållande till människan uppträder som en bedragare. Jesus kallar honom ”Lögnens fader”. Vi behöver alltså genom den Heliga Skrifts varningar lära känna vår fiende, djävulen, och hans makt och list.

Oftast är djävulen så listig att han inte ens kommer med en helt personlig frestelse som han riktar mot oss som individer. Oftast kommer han som en kulturell strömning, som "tidens ande". Vi går in i fördärvet med tankar som – "alla gör så nuförtiden" eller, "det är nya tider nu som skiljer sig från den tid då Jesus levde" eller, "jag är inte den sämste" eller även, "se på vad prästerna själva har gjort".

Men vi får vi aldrig börja betrakta oss själva som passiva offer för djävulens verksamhet och bara ropa på exorcisten då vi faller för hans list. Gud har satt tydliga gränser för Satans verksamhet genom att skapa människan med en fri vilja. Djävulen är varken allsmäktig eller allvetande. Han får aldrig sätta människans fria vilja helt ur spel. I slutändan väljer vi om vi skall verkligen "göra som alla andra" eller ej.

Avslutning

Ja, med hjälp av liknelsen om vetet och ogräset bör vi alltså påminna oss om att antingen Guds rike eller djävulens rike får sitt fäste invärtes i en människa – i hennes inre. Vad gäller de troendes gemenskap, det som vi kallar Kristi Kyrka, den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan, kan man endast utrota offentlig synd och falsk lära, som blir känd av allmänheten. I vårt inre, vårt eget allra heligaste, i vårt hjärta, måste vi själva, var och en, ta itu med hemlig synd och personliga brister beträffande vår bekännelse av den rena kristna läran. Kyrkan har ju biktstolar.

Den stora skillnaden mellan en fanatiker och ett helgon ligger faktiskt just i det att fanatikern ser ondskan främst som ett hot utifrån, emedan helgonet ser ondskan främst som ett hot inifrån. Helgonet använder sig av andliga medel för att möta ett inre hot; fanatikern av världsliga medel, tvång, förföljelse, m.m., och förväxlar inte endast vetet med ogräs, utan blir också blind för ogräset som växer sitt eget hjärta. Kyrkan manar oss att gå ”helgelsens väg” – ”helgonens väg” – inte fanatikernas väg!

Broder Frans-Eric T.O.R.