24:e SÖND. per annum

Matt. 18:21-35

Inledning

Det mest nydanande budet om kärleken som Jesus gav oss är: "Älska era fiender", vilket är lika förpliktande som det bud som människor så gärna citerar: "Älska varandra". Det är när vi försöker att älska våra fiender som vi verkligen kan inse att den kärlek som Jesus förkunnade är gudomlig, att den ligger bortom gränserna för vår naturliga mänskliga kärlek. Ja, ibland kan man uppleva att den är den naturliga mänskliga kärlekens motsats, ty människor i gemen gillar inte dem som älskar sina fiender. Jesu kärlek är alltså omöjlig för den som vi inte tar emot och samarbetar med Guds nåd – Guds gåva av sig själv. "Gud är kärlek", som Aposteln Johannes skrev. Den gränslösa kärleken.

Det är dock inte heller så naturligt att konsekvent älska varandra som människor är benägna till att tro. När Petrus frågade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger." Och sedan berättade han liknelsen om konungen som förlät en tjänare som stod i skuld till honom och om hur tjänaren sedan inte ville förlåta sin medtjänare.

Alltså skulle man kunna säga att den som verkligen vill få grepp om vad Jesus menar då han talar om kärleken skall förstå två principer. För det första älskar man inte som Gud, om man inte älskar sin fiender. För det andra, älskar man inte som Gud, om man sätter en gräns för hur ofta man är beredd att förlåta den som gör orätt.

Sedan måste man fråga sig själv om det som Jesus vill göra i sin undervisning är att konfrontera oss med ett ideal som ingen förutom han själv kan efterleva, eller om han väntar att vi verkligen skall eftersträva den kärlek som han beskriver.

Första delen

Jesus liknelse är tänkt att ge hjälp åt den som försöker ta till sig hans bud om kärlek. Konungen i liknelsen representerar Gud. Vår skuld inför Gud och till Gud är mycket stor. Vi kan vi omöjligen gottgöra vår bristande kärlek för Gud, men Gud förlåter oss. Därför är vi förpliktade att förlåta andra vad de är skyldiga oss.

Ofta är dock problemet, att människor som blott accepterar den teoretiska möjligheten att Gud skulle kunna existera, absolut vägrar att erkänna att de skulle kunna vara skyldiga Gud något. Finns Gud, så anser de inte att de har några förpliktelser gentemot honom. Tvärtom de ger Gud skulden för att världen ser ut som den gör, fastän han har överlåtit världen i människans händer. De beskyller Gud för att han inte ingriper i världen och gör det omöjligt för människor att göra varandra ont. Gud borde tvinga människor att dela med sig av världens rikedomar m.m. – så tänker de.

Den insikt beträffande det jordiska livets mening som behövs, framför alla andra insikter, är just att detta jordiska liv inte är ett självändamål. Världen har givits i människans händer, och människor har blivit givna i varandras händer, för att vi skall formas i vår strävan att vara goda förvaltare och således bli redo att efter detta livet ta himmelen i besittning, vilket kräver att vi lär oss att älska som Gud älskar.

Andra delen

Den vanligaste undanflykt som människor kommer med är följande: "Jag har gjort så gott som jag har kunnat". Med dessa ord kan vi ibland lura varandra. Men Gud kan vi aldrig lura.

Det kan hända att vi gör "så gott som vi kan" på idrottsplatsen eller i skolan. Många gör det också på arbetsplatsen. Men vem kan verkligen påstå att han alltid, och gentemot alla, har ansträngt sig att älska utan att sätta någon gräns, att förlåta gång på gång?

När Jesus utmanar oss: "Var fullkomliga såsom er Fader i himmelen är fullkomlig," så tänker han på Guds kärlek och Guds oändliga förmåga att förlåta alla dem som ångrar sig och vill göra bättring. Ibland är människor naturliga perfektionister, men jag har ännu endast träffat några få som är perfektionister beträffande förlåtelse. När det gäller förlåtelse, så måste man faktiskt överträffa sig själv om man skall komma någonstans. Som det gamla ordspråket lyder, "Det är mänskligt att fela, gudomligt att förlåta".

Avslutning

Att förlåta är svårt, men inte omöjligt för oss människor om vi gång på gång försöker samarbeta med Guds nåd. Och den mödan är inte överflödig - det är det viktigaste vi har att göra här på jorden. Det är den viktigaste förberedelse vi har att göra för himmelen. Därför har vår Herre Jesus Kristus gjort beredvilligheten till förlåtelse till ett absolut villkor för att kunna ta emot förlåtelse.

Vi är kallade till att förlåta dem som har förorättat oss gång på gång. Vem skulle vi annars förlåta? Jesus Kristus vill inte att vi endast åberopar hans offer på korset då vi inser vårt eget behov av förlåtelse. Han vill att vi skall förena oss med honom på korset , ta korset på oss, och bära korset. Att förlåta verkliga förorätter, det är att bära korset, inte som en börda, utan som ett privilegium. Vi är hans tjänare, Jesus Kristi tjänare, konungens tjänare, men låt oss inte bli som tjänaren som blev förlåten i liknelsen men inte ville förlåta den som stod i skuld till honom. Den som förlåter en annan befriar honom, men även sig själv. Därför är han redo för himmelen.

Broder Frans-Eric T.O.R.