DEN 27:e SÖND. per annum 2011

Matt. 21:33-43 (årg A)

Inledning

Jesus berättade många liknelser som utgår från bilden av en vingård i det Heliga Landet under antiken, ty den inhägnade vingården var redan under gammal-testamentliga tider en symbol för det utvalda Gudsfolket och det Heliga Landet. Alla som lyssnade till Jesus förstod genast att det var Gud som var vingårdens ägare och att vingården var Israel. Ja, på Jesu tid liksom nu, handlade det om en rest av Gudsfolket, juda stam, d.v.s. det judiska folket.

När vi lyssnar till denna liknelse vill vi givetvis veta hur den skall tillämpas på oss och söker svar på följande frågor:

(1) Vilka är arrendatorerna i Guds vingård?

(2) Vad är avkastningen som Gud väntar från sin vingård?

(3) Hur ingår Guds Sons död i liknelsen om vingården och i Gudsfrälsningsplan för människan?

Första delen

Svaren till de två första frågorna kan till en början te sig som en historisk upplysning.

Arrendatorerna i Guds vingård är Israels prästerskap och de skriftlärda. Dessa arrendatorer ägde kunskap om den Heliga Skrift, om Lagen och om Profeterna, men dessa kallade inte folket till tro på Jesus som den väntade Messias.

Avkastningen, den frukt som Gud väntade att dessa arrendatorer skulle uppbära, kan specificeras som tro och goda gärningar – omvändelsens frukter. Jesus menade att många av prästerna och många av de skriftlärde brast, både i tro och i goda gärningar. De lät sig inte omvändas då han, den väntade Messias, kallade dem.

Arrendatorerna levde som om vingården var deras egendom. Fariséerna var stolta över att de var lärda, att de kunde alla teorier om hur den Heliga Skrift skulle tolkas och inte skulle tolkas, men Jesus påpekar en ironisk sanning för dem att begrunda. Han påminner om, att tidigare generationer av skriftlärda inte hade lyssnat till profeterna fastän deras profetior sedan blev Helig Skrift. Han menade givetvis att det som han nu förkunnade en gång skulle upptecknas som Helig Skrift. Han t.o.m. profeterade om sin egen död vid deras händer då han citerade Skriften och sade: "Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten - Herren har gjort den till detta..." Han deklarerade därmed att han var den väntade Messias.

Vi får dock inte låta arrendatorernas identitet och anklagelsen om den avkastning som Gud krävde av sitt folk endast förbli historiska upplysningar. Många människor lever som om Gud inte fanns eller som om han inte brydde sig om den värld som han har skapat och vad som försiggår i den också idag.

Det är givetvis den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan som genom sitt prästerskap och läroämbete är vingårdens arrendator under det Nya Förbundet. Och Gud väntar tro och goda gärningar av sina präster men också av alla troende, ty under det nya förbundet är de troende kallade till att vara ett "prästerligt" folk. Om vi begrundar liknelsens sista del, som förtäljer hur arrendatorerna kommer att döda arvingen, d.v.s. Guds Son, den väntade Messias, förstår vi att Gud också väntar bot och bättring av oss och att vi genom våra överträdelser och underlåtelsesynder också dödar Kristus för människor som Gud vill kalla in i sitt rike. Vi får alltså inte endast tänka på biskopar, präster och diakoner och på munkar och nunnor, utan även på det vanliga kyrkfolket, på oss själva. Som påven sade i Tyskland under sitt besök: "Vi är Kyrkan". De som praktiserar den kristna tron idag är ganska få och har människors ögon på sig. Vi löper alla risken att korsfästa Kristus genom våra tillkortakommanden.

Andra delen

Vi bör alltså inse och erkänna att alltför ofta i historien har kristna velat lägga skulden för Kristi död på judarna – eller romarna – eller på den antika världens orättvisa samhällsstrukturer – men vill inte förstå något om vår egen del i världens skuldbörda. Vi skulle inte ha handlat som de gjorde, tänker vi. Vi är inte som fariséerna! Men var och ens skuld är faktiskt inflätad i de andras. Därför betonar Kyrkan att Jesus, då han instiftade den Heliga Mässan och sade: "Jag helgar mig till ett offer...", offrade sig för alla – alla syndare. I Katolska Kyrkans Katekes står det: "Jesus med sin mänskliga vilja ... sade 'JA' till sin död som en död till frälsning för alla människor…" och citerar Aposteln Petrus första brev där han säger : "Våra synder bar han i sin egen kropp på korsets trä" (1 Pet. 2:24)

Vad jag vill lyfta fram i dag beträffande detta är, att beträffande synd mot Gud och mot våra medmänniskor, är vi alla skyldiga. Inte ens när vi tänker på särskilda historiska handlingar går det att helt skilja den enes skuld från den andres. Om vi nu tänker tillbaka några år i tiden: vem var ansvarig för de mångas död i Estoniakatastrofen? Har någon hittat en enda syndabock som somliga hade velat? Var det endast kaptenens fel? Eller dens fel som byggde båten? Var det deras fel som eventuellt skickade en hemlig last med båten? Blev båten attackerad?

Och hur många bär ansvar för massakrerna som skedde i Rwanda och Burundi? Bara de två stammarna? FN drog sig tillbaka. FN:s alla medlemmar bär kanske en del av skulden. Och vem bär skulden för vad som skedde i Bosnien och Kosovo? Alla länder som deltog i Andra Världskriget kanske?

Vem bär skulden för vad som har skett i Irak? Endast Saddam Hussein? Och vem bär skulden för tragedin i Afghanistan? Endast talibanerna? Har ryssarna del i skulden på grund av att de en gång invaderade? När amerikanerna bekämpade Ryssland, så var de allierade med talibanerna. Är skulden deras? Eller är det alla som köper och säljer knark från talibanerna som har huvudparten av skulden?

Om man räknar underlåtelsesynder likväl som överträdelser, så är vi faktiskt alla skyldiga på något sätt för det mesta som händer i vårt samhälle och vår värld. Vem bär skulden för brandkatastrofen på Hisingen? Föreningen som hyrde ut lokalen? Ungdomarna som tjänade pengar på lokalen? Ungdomarna som tuttade eld på den? Myndigheterna som inte kontrollerade lokalen? Föräldrarna som tillät sina barn att delta i ett sådant dåligt övervakat arrangemang?

Vem bär skulden för det som skedde med World Trade Center i New York. Al Qaida? Islam? Eller skall illdådet ses mot bakgrunden av västerländsk kolonialism, imperialism och kapitalism?

Egentligen har den fallna mänskligheten alltid en gemensam skuldbörda och det har behagat vår himmelske Fader att låta sin Son bli ett offer för allas och envars synd. Men offret gäller endast för dem som åberopar det.

Vem bär skulden för det som är fel i ditt liv och handlande? Dina föräldrar? Samhället? Dina vänner? Din arbetsgivare? Din man? Din fru? Dina barn?

Det enda vi kan veta om vår egen synd med absolut visshet är att Guds Sons, Jesu Kristi, offer på korset kan uppväga även de svåraste synderna – hos den som erkänner sin skuld och åberopar Jesus Kristi offer på korset inför Gud.

Avslutning

Och vem har rätt att åberopa detta offer? Ja, ni har det – ni som är troende. Ni som utgör det prästerliga folket. Ni som bistår mässprästen då offret blir framburet på söndagar och helgdagar och även på andra dagar. Vi som tror är ju inte bättre än andra människor trots att vi vill göra bot och bättring – Nej – men vi tror och vi har rätt att åberopa Kristi offer inför Gud.

Broder Frans-Eric T.O.R.