ANDRA SÖNDAGEN i FASTAN - 2011

Årg. A. Matt. 17:1-9

Inledning

När Jesus gick ut i öknen för att frestas och prövas av djävulen, efter att han hade blivit döpt av Johannes Döparen och framträtt såsom Israels Messias and Världens Frälsare, var han alldeles ensam. Men när han besteg berget Tabor, eller kanske någon av Hermons höjder, Förklaringens Berg, tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes, de tolv apostlarnas innersta krets, med Petrus, klippan, på vilken han lovade att bygga sin kyrka, i spetsen – den som först bekände sin tro på honom såsom den väntade Messias, och han kallar Jesus Guds Son.

Varför ville nu Jesus visa sin härlighet för dessa tre apostlar? Förfördelades de andra på grund av hans val?

Första delen

Förmodligen hade var och en av apostlarna en halvfärdig teori om varför Jesus drog sig undan med de ledande tre. Vi måste komma ihåg att apostlarna såg på Jesu verksamhet utifrån ett vanligt judiskt perspektiv. De trodde att Jesus skulle komma med någon plan för Israels befrielse, d.v.s. den jordiska Israels befrielse. Detta betyder inte att de inte trodde på ett liv i den tillkommande världen. Det betyder bara att de inte kunde föreställa sig att Guds frälsningsplan för människor kunde gå i uppfyllelse utan det jordiska Israels upprättelse.

Visserligen såg många greker och romare upp till judarna som trodde på en enda Gud och som höll fast vid Guds bud som svarade mot vad människans förnuft ställde för krav beträffande ett människovärdigt liv. Många förstod att judarnas tro innebar att de levde ett liv som vida överträffade det liv som människor levde i de hedniska samhällen – ett liv som i högre grad motsvarade vad deras egna filosofer förespråkade än det som deras egen religion manade till, vilket förklarar varför Katolska Kyrkan har förenat den Heliga Skrifts budskap med den grekiska filosofins.

Hur som helst trodde nog apostlagemenskapen att Jesus skulle för deras ledare avslöja en plan på berget Tabor, en plan för att befria Israel från det romerska herraväldet. En del kanske trodde att han hade en plan som kunde förena folket i ett befrielsekrig; andra trodde kanske mer på att han skulle avslöja hur Gud skulle ingripa på ett mirakulöst sätt och skänka judarna seger.

Andra delen

Så blev det emellertid inte. Jesus bad på bergets topp och han blev förklarad – omdanad – inför de tre lärjungarnas ögon, d.v.s. hans gudomliga glans, den härlighet som han ägde enligt sin gudomliga natur, strålade fram. En röst hördes från himmelens höjd som förklarade att han var Guds älskade Son, samma röst som människor hörde då han blev döpt av Johannes i Jordan.

Var lärjungarna nöjda? Säkert! Om Jesus skulle låta sig omdanas i enlighet med sin gudomliga natur inför folket så skulle de också förena sig bakom honom. Ett sådant mirakel under ett pågående krig skulle skingra vilka som helst fiender. Men då Jesu fiender bland hans eget folk grep honom, uteblev miraklet. Då romarna beordrade hans korsfästelse, uteblev också miraklet.

Evangelisten Lukas säger att Jesus samtalade med lärjungarna på berget om sitt uttåg ur världen – hans "exodus". Vi förstår att han ville tala om den väg han skulle vandra till korset. Om korsets väg tycks dock Petrus, Jakob och Johannes ingenting ha förstått. Kanske ville de inte förstå något. De fäste sin uppmärksamhet enbart vid det övernaturliga skenet och drog slutsatsen att Jesus skulle använda denna gudomliga kraft att ena folket och skingra ockupationsmakten. Deras föreställningar liknade djävulens frestelser. De förstod ännu inte att i den här världen kan Guds rike endast manifesteras sig i omdanade människor, inte i en ny politisk ordning.

Tredje delen

Vi har kanske alltför lätt att tro att vi inte lever kvar i lärjungarnas felaktiga föreställningar. I vår egen tid har det jordiska Israel har åter blivit en självständig stat, men omdanade människor är lika sällsynta som förut.

Jesu mål för oss är ett övernaturligt mål. Vi skall givetvis också arbeta för att förbättra livets villkor i den här världen. Jesus befaller oss att göra så, men han vill giva oss oändligt mycket mer. Han vill låta oss inträda i det himmelska riket – Faderns eviga rike.

På det höga berget ville Jesus ge Petrus, Jakob och Johannes en glimt av det himmelska rikets härlighet, men de var ännu inte mogna för att ta emot allt som han hade att ge. De såg himmelen som ett medel att uppnå något på jorden – inte som ett mål. De hoppades enbart på ett mirakel från himmelen så att de kunde förverkliga ett jordiskt rike åt sig själva.

Avslutning

Alltså finns det egentligen ingenting som de andra lärjungarna behövde avundas dessa tre som besteg berget med Jesus. De var rädda att de skulle bli förbigångna då Jesus delade ut jordiska privilegier. Men det gjorde han inte.

Andliga framsteg beror ytterst på villighet att vandra korsets väg i Jesu efterföljd, inte på vem som hinner upp på förklaringsberget först. Han tog dessa tre med så att de en gång kunde omvittna för de andra vem han egentligen var och hur han hade visat på detta innan han gick igenom sitt lidande.  En av dessa, Petrus, klippan, t.o.m. förnekade Jesus då hans stund var inne. Den andre, Jakob, övergav honom som de övriga. Endast Johannes, den allra yngste stod kvar under korset bredvid Jesu moder, Maria, och inte heller han förstod något.

Under fastetiden vill Kyrkan lära oss att inte avundas de andliga möjligheter som andra begåvas med, utan att utveckla dem som vi har förunnats. Till sist var inte det mest avgörande vem som stod med Jesus på förklaringens berg, utan vem som stod med honom på Golgatas berg, och den möjligheten finns alltjämt.

Broder Frans-Eric T.O.R.