4:e söndagen under fastetiden år 2011

(Årg. A) JOH 9:1 f.

Inledning

Lärjungarnas fråga angående mannen som hade varit blind från födelsen ter sig märklig även för den som är någorlunda bevandrad i den Heliga Skrift. De frågade Jesus: ’‘Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?’’ Vår fråga till Jesus hade kanske formulerats utan något självklart nämnande av syndens relevans. Vi är alla påverkade av vår sekulariserade omgivning. Vi hade kanske inte ens tänkt fråga efter hans familjeband, ty nutida människor i Västvärlden är så individualistiska i sitt tänkande. Men vi hade ändå frågat: ‘‘Varför drabbas den ena människan snarare än den andra av olycka’’? Till skillnad från lärjungarna är vi inte benägna att tänka på vad som står i Moseböckerna beträffande syndens verkningar. Det står där: ‘‘Herren är långmodig och stor i mildhet och han förlåter missgärning och överträdelse, men han låter inte någon bli ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje eller fjärde led.’’  Vidare spekulerade rabbinerna e över möjligheten att en människa hade syndat i moderlivet.

Jesu svar gör lärjungarna häpna. Han säger: ‘‘Varken mannen själv eller hans föräldrar har syndat, utan det är meningen att Guds gärningar skall uppenbaras på honom.’’

Betyder Jesu svar att han förnekar den bibliska principen att synd är den yttersta orsaken till sjukdom och lidande? Nej, inte alls! Det som Jesu svar innebär är, att mannens blindhet inte beror på personlig synd överhuvudtaget, varken mannens egen synd eller hans föräldrars synd.

Kyrkans teologer har alltid använt begreppen ursynd och arvsynd för att förklara hela mänsklighetens tillstånd efter Adams och Evas syndafall. Adam och Evas olydnad, ursynden, var visserligen personlig synd, men endast för dem. De drabbades av dess konsekvenser, men deras avkomma, inte bara till tredje och fjärde led, utan också genom alla tider, har gått miste om den gudomliga nåden som är nödvändig för att människan skulle kunna upphöjas över sin natur och förenas med Gud. Denna konsekvens kallas arvsynd. Men arvsynd är inte ett särskilt straff, det är egentligen den kollektiva förlusten av ett privilegium, ty den heliggörande nåden som tillåter att vi kan förenas med Gud, är inget som den enskilda människan eller hela mänskligheten har rätt till – det är en gåva. Men Gud skapade oss med avsikt att skänka oss denna gåva som genom våra första föräldrar gick förlorad för oss. Målet med människans liv från början var faktiskt inte bara att leva i paradiset, utan också att uppnå himmelen genom förening med Gud.

Följderna av Adams och Evas syndafall innebar givetvis också förlust av det genom Guds försyn särskilt beskyddade paradiset där människan bevarades från skadorna som hon kunde åsamkas genom naturen och de vilda djuren. Därför råder endast djungelns lag i vår värld om inte människan arbetar för en bättre ordning. Men ett nytt paradis kan vi aldrig skapa; något utopiskt samhälle kan vi heller aldrig bygga upp i kraft av vår egen strävan.

En viss makt över oss fick också djävulen genom de första människors syndafall. Jesus kallar honom "denne världens furste". Ja, blotta medvetenhet om livets korthet och den fysiska döden, vilken är syndens straff, inleder många människor i synd. Den heliggörande nåden som Adam och Eva förlorade kan ingen vinna tillbaka utan Guds hjälp, den nåd som kallas den hjälpande nåden, den nåd vi kan få genom tro och bön, är en absolut förutsättning.

Men nu kommer jag till det viktiga i förhållande till dagens evangelietext. Vi som har kommit till tro på Jesus Kristus, bör alltid se på det onda som drabbar oss i ljuset av den frälsning som vi har blivit erbjuden i honom och ständigt se till honom under alla våra prövningar.

Första delen

Det är alltså väsentligt att inse, att det inte finns någon rättviseprincip som ligger till grund för hur lidande och olyckor fördelar sig bland människor i den fallna världen.

Djävulens ondska kan drabba oss – ja – men djävulen låter sällan sitt onda anhang angripa människor direkt. Han har många masker och klär ut sig till den "ljusets ängel" som han en gång var. Han nästlar sig in kulturer och samhällsinstitutioner och politiken. Oftast drabbas vi av hans ondska genom andra människor som han redan har i sin makt, eller även får i sin makt genom naturliga katastrofer, och av olyckor som tycks endast bero på slump, de människor som frestar oss till det onda.

Vidare, människans förhållande till naturen liknar inte det hon hade då Gud skapade henne för att leva i paradisiska tillståndet. Hon skyddas inte av Guds försyn på samma helt omfattande sätt i det nuvarande. I viss mån råder djungelns lag bland oss människor, som sagt, och vi drabbas även av naturkatastrofer. Vi drabbas av följderna av Adams och Evas val att bli sina egna gudar, att avgöra själva vad som är gott och ont. Adam och Eva valde frihet i negativ mening. De avsade sig Guds överhöghet genom sin olydnad och därmed avsade de sig hans särskilda beskydd. Det är endast genom tron på Jesus Kristus som vi kan återinträda i denna lydnad, trons lydnad, för att använda Ap. Paulus' begrepp, men att återvinna Guds vänskap kräver att vi samarbetar fullt ut med den nåd som han erbjuder oss i sin Son, vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus. Det är det första.

Andra delen

För det andra skall vi dock komma ihåg att inte ens den som har återvunnit Guds vänskap, kan räkna med en mirakulös befrielse från allt lidande i den här världen, och alla prövningar. De under som Jesus utförde, som i dagens evangelium, då han botade den blindfödde, var först och främst avsedda att ge oss människor en glimt av Guds tillkommande rike, inte ett löfte om att den som tror skall i alla stycken slippa dela den fallna mänsklighetens lott.

Missförstå nu inte. Det är bara mänskigt, rätt och riktigt att bedja om Guds hjälp, och även om helande och under, såsom den blindfödde gjorde. "Herre, förbarma dig!" Gud är ju barmhärtig. Han hör våra böner och är beredd att hjälpa oss, men hans omsorg om oss måste nödvändigtvis gälla främst vårt eviga mål. Gud vet vilken hjälp vi bäst behöver. Han vet vilka prövningar vi klarar och vilka vi inte klarar. Han vet också hur vi bäst kan bli ett redskap för att föra andra till tro. Då vi ber Gud om hjälp bör vi därför också och alltid bedja ’‘Ske din vilja’’, ty det är vi som står i Guds tjänst, inte Gud som står i vår tjänst.

Avslutning

Vi vet inget om hur det gick för den blindfödde mannen efter det att Jesus botade honom. Kanske fortsatte fariséerna att förfölja honom. Kanske bjöd livet på nya och svåra prövningar. Vi vet inte, som sagt. Det viktigaste med miraklet var därför inte att den blindfödde för första gången i livet blev fysiskt seende, utan att han för första gången blev andligt seende. Han fick insikt i frälsningens väg och insåg vad Guds vilja var för honom. Beträffande detta - vår frälsning och Guds vilja för oss - vill allt för många människor förbliva i sin blindhet.

Broder Frans-Eric T.O.R.