Annandag Påsk 2011

Inledning

Nya Testamentet innehåller en bok om urkyrkans historia, nämligen Apostlagärningarna. Den är skriven av Lukas och utgör ett andra band till hans evangelium. Den första delen av Apostlagärningarna innehåller flera exempel på urkyrkans predikningar och vi förstår av dagens evangelietext, att Ap. Petrus blev den första församlingens store förkunnare. Utkasten till det budskap han framförde är ganska enkla. Beroende på situationen kan den variera något, men han brukar sammanfoga Jesu död och uppståndelse med Israels frälsningshistoria. Han kungör för judarna att denne Jesus från Nasaret, som de i okunnighet överlämnade till att korsfästas verkligen var Guds Messias, den som de själva väntade på. Huvudpoängen i hans förkunnelse är alltid att denne Jesus har uppstått från de döda, visat sig för många vittnen, och nu sitter på Guds högra sida i himmelen, och att Gud, enligt hans löfte, har sänt den Helige Ande som har blivit utgjuten över dem som tror på Jesus.

I Apostlagärningarna finns det också ett exempel på Paulus predikosätt, som skiljer sig mycket från Petrus’ predikosätt. Paulus blev den stora missionären bland grekerna, d.v.s. bland icke-judar. Han kunde därför inte basera sitt budskap enbart på begrepp som var hämtade ur Gamla testamentet eller på argumentation som hänvisar till Israels frälsningshistoria. Sådant hade varit ganska meningslöst för greker som varken kände till eller accepterade något av detta. Greker kunde givetvis intressera sig för judarnas gudsbild, eftersom tron på en enda Gud stämde bättre överens med deras stora filosofers lära, med Platons och Aristoteles' lära, än tron på många gudar, men det var inte självklart att de skulle intressera sig för judarnas Messias. Paulus måste alltså förmå dem att inse att judarnas Messias också var hela världens Frälsare.

Utveckling

Det finns givetvis ingen som helst teologisk konflikt mellan vad Paulus predikade för greker och vad Petrus predikade för judar – de kompletterar varandra – men det var inte möjligt att predika som Paulus predikade utan att en teologisk utveckling ägde rum. Detta betyder alls inte vad en del har hävdat – att Paulus uppfann en ny religion, att den ursprungliga tron på Jesus bara var ett slags reformjudendom. För oss katolska kristna är en sådan teologisk utveckling en självklarhet, ty en läromässig utveckling har ständigt pågått i Katolska Kyrkan allt sedan den apostoliska tiden.  Men, de som innehar petrusämbetet, d.v.s. Roms biskopar, påvarna, kontrollerar ständigt att teologerna inte överskrider riktlinjerna för en rätt teologisk utveckling. Petrus kontrollerar s.a.s. än idag vad Paulus säger. Jag ger ett exempel som är lätt att förstå: Läran om den Heliga Treenigheten. Ordet finns inte i Bibeln. Inte ens begreppet läggs fram på ett systematiskt sätt. Ändå har innehållet i läran uppenbarats. Nya Testamentet säger att Fadern är Gud, att Sonen är Gud och att den Helige Ande är Gud. När vi nu tänker på Påsk, lägg väl märke till att budskapet om Jesu Kristi uppståndelse från de döda utgör kärnan i förkunnelsens både för Petrus och för Paulus. Men Paulus kunde tala om den uppståndna kroppen på ett mera filosofiskt sätt för människor med grekisk bakgrund.

Jag skall nu lägga ut ett exempel till beträffande Paulus' sätt att tala till grekerna. Han anser naturligtvis, i likhet med alla judar, att grekernas månggudadyrkan är avguderi, och därmed kommer han med samma budskap om tron på en enda Gud som den judiska synagogan hade gjort känd över hela den antika världen där judar levde i förskingringen. Men han kunde också bejaka grekernas andliga sökande och filosofiska tänkande.

På Areopagen prövade Paulus ett mycket radikalt grepp. Grekerna sade: "Kan vi få veta, vad det är för en ny lära som du förkunnar? Du för fram meningar, som är främmande för oss. Vi vill nu veta vad de innebär." Paulus väljer en positiv utgångspunkt och säger: "Atenare! Jag ser av allting, att ni är mycket religiösa. När jag gick omkring och noga betraktade era helgedomar, fann jag också ett altare med inskriften: åt en okänd Gud. Det som ni nu dyrkar utan att känna det, det förkunnar jag för er. Eftersom den Gud, som har skapat världen och allt som är i den, är himmelens och jordens Herre. Han bor inte i tempel som människor har byggt […]Det är […]han som har gett alla människor liv[…] Han har skapat alla folkslag från en enda människa, för att de skulle bosätta sig på hela jordens yta. (Men)han har gjort detta för att de skall söka (den sanna) Gud(en)[...] och finna honom – fastän han inte är lång borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi alla lever och rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt [...] Om vi nu härstammar från Gud, bör vi inte tänka, att Gudomen är lik en bild av guld eller silver eller sten, formad genom människors konst eller tanke[…] Ty han har fastställt en dag då han skall hålla… dom över världen genom en man, som han har bestämt till det – Jesus från Nasaret. Han har gett alla ett bevis på detta, genom att han uppväckte honom från de döda."

Hur man än gestaltar det kristna budskapet, så måste budskapet om Jesu uppståndelse från de döda stå i brännpunkten. Lukas noterar visserligen att många greker gjorde narr av Paulus då han talade om uppståndelsen, men vi förstår att de egentligen ändå ville veta mer om hur någon på fullaste allvar skulle kunna tro på något sådant, ty döden är livets största problem. Detta livet, med all den kamp och allt det lidande som vi får uppleva, är egentligen inte värt att leva om det inte finns något liv efter detta.

Grekerna trodde, som de flesta vet, på själens fortlevnad, men inte på kroppens uppståndelse. I dag är den stora utmaningen att göra Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda begriplig för dem som har en naturvetenskaplig bakgrund, för nästan alla bildade människor har en naturvetenskaplig bakgrund, men ytterst få har tillägnat sig några filosofiska studier.

Avslutning

Beträffande kroppens uppståndelse behöver man förstå att den kristna läran inte betyder att den materia av vilken våra kroppar nu består är evig. Vår tro har inte med de celler som nu utgör våra kroppar eller med de molekyler, som ingår i substanserna vi hittar i kroppen, att göra. Det finns inga atomer med mitt namn skrivna på dem.  Kroppen förnyar sig ständigt biologiskt – nya celler bildas ständigt och ny materia assimileras. Detta vet var och en som har läst biologi. Åtminstone var sjunde eller var tionde år har mer eller mindre all materia bytts ut i min kropp.

Då vi talar om människans uppståndelse talar vi alltså om kroppens och själens återförening – i den meningen att kroppen åter byggs upp. Givetvis kan ingen beskriva den verklighet vi kommer att möta i Guds rike då vi i Jesus Kristus, och i likhet med honom, uppstår. Denna härlighet är delvis omöjlig att föreställa sig, men det finns ändå ingen som helst förnuftig grund, teologisk, filosofisk eller naturvetenskaplig, att förkasta budskapet om Jesu Kristi uppståndelse från de döda eller läran om vår egen uppståndelse. Vissheten om allt detta ingår faktiskt i Påskens glädje, för en sådan visshet innebär att vi inte behöver frukta att vår tro bara är önsketänkande. Nej, det som Gud gjorde till ett faktum på Påskdagens morgon, då Jesus Kristus uppstod från de döda, kan beskrivas både teologiskt och filosofiskt, och det handlar inte om något som är naturvetenskapligt omöjligt. Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Broder Frans-Eric T.O.R.