SKÄRTORSDAG 2011

Aposteln Johannes är den ende evangelist som beskriver fotatvagningen som ägde rum då Jesus höll påskmåltid med sina lärjungar. De övriga tre evangelisterna berättar om Kristi instiftande av det Heliga Mässoffret och den Heliga Kommunionen och om instiftandet av det Nya Förbundets Prästämbete. Det är också Johannes som gör det klart att Jesus och apostlarna åt denna måltid före judarnas officiella Påsk, ty han säger att lammen för den officiella påskmåltiden slaktades i Templet samma dag och vid samma tidpunkt som Jesus dog på korset – vid nionde timmen (kl. 15).

Enligt Evangelisten Lukas tvistade apostlarna även vid detta tillfälle om vem som var störst bland dem. Det var just därför att ingen av dem ville åta sig att tvätta de övrigas fötter. Denna tvagning var alltså inte endast en ceremoni som idag. Då man gick i sandaler på gator och vägar i det Heliga Landet blev fötterna oftast mycket smutsiga beroende på årstiden. Arbetet att tvätta fötterna lämnade man åt slavar eller tjänstefolk i förmögna familjer. I annat fall tillföll fotatvagningen familjens yngre medlemmar.

När Jesus såg sina lärjungars ovilja att utföra denna ringaktade syssla, tog han tillfället i akt och förenade vad vi kristna kallar det Allraheligaste – hans Kropps och Blods offer, Altarets Sakrament – med en enkel, ödmjuk och vardaglig tjänst.

Första delen

Den första aspekten av fotatvagningen som Aposteln Johannes framhäver är dess betydelse i samband med Jesu instiftande av det Heliga Prästämbetet och den Heliga Mässan. Både prästen som firar den Heliga Mässan, och de troende som blir delaktiga i offret, är förpliktade till enkel, ödmjuk och vardaglig tjänst. Präster är kallade till att tjäna de troende. Biskopar är förpliktade att tjäna prästerna och de troende. Vidare är varje troende människa, och särskilt de som mottager den Heliga Kommunionen,  kallad till att tjäna både sina bröder och systrar i tron och sina medmänniskor i allmänhet.  Lärjungar skall så älska varandra att varje tanke på prestige faller bort från deras tänkande. Såsom lärjungarnas Mästare ville alltså Jesus ge oss en förebild, som skulle bestå för alltid. Därför gjorde han sig själv till sina lärjungars och till allas tjänare.  

I dagens evangelium förklarar Jesus meningen med sitt handlande. Givetvis är det lättare för oss att begripa vad han sade än att tillämpa det i vårt eget liv. Ofta finns det särskilda omständigheter som frestar den enskilde lärjungen att förvägra sina tjänster åt någon annan som är en del av den kristna trosgemenskapen eller någon som står utanför. Det ligger den syndiga människan närmare till hands att finna på ursäkter än att ödmjuka sig eller riskera förödmjukelse. Alla vill äga ödmjukhet som en dygd, som en abstrakt dygd, men nästan ingen kan tolerera en förödmjukelse.

Å ena sidan betyder detta inte att en rätt lärjunge alltid skall tiga och alltid ställa upp, då han måste brottas med andras högmod och brist på tjänstvillighet. Jesus kunde också säga ifrån. Hans kritik av fariséerna framfördes ofta i hårda ordalag. Jesus var ju hård när han mötte förhärdade hjärtan. Å andra sidan får inte plikten att förmana människor, särskilt dem som döljer ondskan under en täckmantel av fromma gärningar, bli en ursäkt för brist på försonlig kärlek eller ge anledning till självhävdelse.

Andra delen

Den andra aspekten av fotatvagningen som Aposteln Johannes framhäver är dess symboliska värde som en förberedelse för att mottaga Kristi Kropps och Blods Sakrament. Samtalet mellan vår Herre och Petrus visar på nödvändigheten av renhet – själslig och även kroppslig renhet. (Jag nämner kroppslig renhet inte i första hand med tanke på ceremoniell renhet, att man har fastat innan man kommunicerar, utan med tanke på att kroppen är den Helige Andes tempel och den blir också oren genom synd som utförs kroppsligen.)

Således har Skärtorsdagen fått sitt speciella namn – rengöringens torsdag. Att mottagandet av Altarets Sakrament kräver just renhet från synd framgår av samtalets högtidliga ordalydelse. Just därför betonar Katolska Kyrkan att den som ofta gör bruk av Altarets Sakrament bör också göra frekvent bruk av Botens Sakrament, d.v.s. bikta sig ofta.

Petrus skämdes därför att hans Herre och Mästare hade åtagit sig att tvätta lärjungarnas smutsiga fötter. Först vägrade han att låta Jesus tvätta hans fötter överhuvud taget. Jesus svarade på ett sätt som gjorde det klart att han ville förmedla något utöver den yttre renheten genom denna symboliska handling. Han sade: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." Han tänker ju på det messianska dopet som han instiftade i den Treenige Gudens namn och säger: "Den som redan har badat, d.v.s. mottagit dopet i mitt namn, behöver endast få fötterna tvättade". För den döpte motsvarar alltså bikt fotatvagningen i den övre salen. Den döpte äger en grundläggande renhet inför Gud – han behöver aldrig döpas om – men genom sakramental syndabekännelse återvinner han den fullständiga renheten, renhet även från mindre synder som vi alla begår, och blir således lika ren som när han först döptes.

Vid flera tillfällen väckte Jesus häpnad då han avlöste människor från deras synder. De skriftlärda förkastade honom, inte minst därför att han gjorde anspråk på att kunna förlåta människors synder. De sade: "Vem kan förlåta synd förutom Gud." Vi kristna tror emellertid att Jesus Kristus var och är såväl sann Gud som sann människa, och katolska kristna tror dessutom att Herren gav sina apostlar och deras efterträdare fullmakt att i hans namn avlösa människor från synd. Denna apostoliska fullmakt utövas varje gång en präst förlåter den som biktar sina synder för honom i Kristi och i Kristi Kyrkas namn.

Kyrkan har alltid lärt att det är nödvändigt att vara i ett nådestillstånd för att kunna ta emot Kristi Kropp och Blod på ett värdigt sätt. Således gjorde Jesus det möjligt för sina apostlar, och alla biskopar och präster som efterträder dem, att avlösa synd i hans namn. Därför har varje präst som har fått fullmakt att höra bikt, rätt att förlåta synder i Jesus Kristi namn. Till den biktande säger han: ”Jag löser dig från dina synder, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”.

Avslutning

Vår Herre Jesus Kristus vet att av oss själva förmår vi inte att konsekvent leva upp till hans föredöme – att efterleva det exempel som han gav oss, bl.a. då han tvättade sina lärjungars fötter. Därför skänker han genom den prästerliga avlösningen, och genom det heliga mässoffret och den heliga kommunionen, allt som behövs för att vi skulle kunna vandra vidare på helgelsens väg. Också präster behöver denna sakramentala förlåtelse, den sakramentala delaktigheten i hans offer och denna sakramentala näring. Också jag som är präst måste bikta mig ofta – och jag försöker göra det minst en gång per vecka.

Givetvis förstår vi att fastän avlösningen uttalas på ett ögonblick i biktkammaren och brödet och vinet förvandlas på ett ögonblick på altaret, så innebär vår efterföljelse av Jesus Kristus i hans självutgivande kärlek en livstid av strävan och samarbete.  Vår egen förvandling kräver tid och möda. Men av sig själv räcker inte tid och möda, ty målet är inte bara att likna Jesus på något sätt, utan också att bli ett med honom – att bli Jesus – att bli hans händer och fötter, hans ögon, hans öron, hans hjärta, att bli hans kropp som är verksam i värden, ja, att bli hans Kyrka. Och när vi talar om hans Kyrka, talar vi om hela mänsklighetens förvandling, en förvandling som började i den övre salen då han som var såväl Gud som människa, tvättade människors fötter.

Broder Frans-Eric T.O.R.