Åttonde söndagen under året 2011

År. A. Matt. 6:24–34

 

Inledning.

 

"Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon."

 

På den här punkten ger Jesus absolut tydliga besked. Man måste göra sig fri från Mammons tyranni för att tjäna Jesus. Man ser poängen ännu tydligare om man kommer ihåg att i den antika världen betyder detta att vara en tjänare oftast att vara en slav. Visserligen finns det mycket som man inte kan bestämma över i livet och man bestämmer heller inte över livets materiella villkor många gånger, men Gud har skapat oss med fri vilja så att vi kan bestämma över inriktningen vår strävan skall ta. Materialism är oförenlig med andlig strävan. Att ha uppnått materiell trygghet och även rikedom behöver visserligen inte vara ett hinder för andlig strävan så länge andlig strävan inte är ens högsta strävan, men ytterst måste man behålla den frihet som tillåter att man kan välja Gud och hans rike istället för materiella ting.

 

Givetvis är varken rikedomar eller den materiella tryggheten alltid och i varje situation Guds huvudkonkurrent. Det finns också annat som kan förslava människan. Man kan tänka på fysisk njutning och/eller hälsa, man kan tänka på äventyr, man kan tänka på personliga förhållanden till andra människor och särskilt till en närmaste, man kan tänka på professionell framgång och mycket, mycket annat, men ofta har Mammon ett finger med i spelet vad man än tänker på. Därför berättar Jesus liknelsen om fåglarna som flyger under himmelen – vilken bild av frihet. Därför berättar Jesus liknelsen om ängens liljor – finns det något vackrare än det som vi möter i naturen? Därför säger han: "Ni skall inte vara bekymrade och säga, `Vad skall vi äta? 'eller `Vad skall vi dricka?' eller `Vad skall vi kläda oss med?' Efter allt detta far hedningarna... Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta tillfalla er. Bekymra er alltså inte för morgondagen!" (Mt. 6:31–33)

 

Oftast tänker vi tvärtom. Om det finns något som vi inte behöver bekymra oss om, så är det
Guds rike. Om Gud finns så är han kärleksfull och så kommer vi säkert in i hans rike! 

 

Första delen.

 

Men så enkelt är det inte, enligt Jesus. Står vi i någon annans tjänst, är vi någons slav så är vi inte fria att komma in i Guds rike. Det är inte fråga om att Gud inte vill ha vissa människor. Nej. Det förhåller sig så att vissa människor gör sig ofria - de är inte fria att träda in i Guds rike. De är inte fria att fatta moraliska beslut i livet. De kan inte prioritera sitt förhållande till Gud. De har aldrig tid för bön. De förmår inte ägna sig åt kärleksgärningar. De vågar inte skänka bort något av sina pengar o.s.v. Gud kan endast ta fria människor i sin tjänst. Han kan endast låta fria människor komma in i sitt rike, där alla står i hans tjänst. Detta är det första vi behöver inse.

 

Vad vi talar om i detta sammanhang är just andlig frihet. Om detta säger vi ibland, att Gud kan befria människor, inte bara från onda andar, utan även från tidens ande och från Mammon, och detta stämmer också. Men Gud kan inte befria människor som inte vill vara fria. Med sin liknelse om fåglarna som flyger under himmelen och liljorna som växer på ängen vill Jesus locka oss med frihetens tanke och skänka oss insikt i vad som binder oss – han kallar oss till begrundan och utmanar oss till självrannsakan.  

 

Den helige Franciskus levde inte endast i personlig egendomslöshet som varje klosterbroder, utan i fullständigt armod. Hans dräkt var oftast bara trasor. Han fastade nästan ständigt och unnade sitt kött knappt skydd från elementen eller vila. Allmosor tog han endast emot in natura och det mesta av vad han fick, gav han bort. Pengar vägrade han att ens ta i handen. Är detta att betrakta som bevis på ett fanatiskt drag i hans personlighet eller ett profetiskt?

                                    

Andra delen.

 

Det står i gamle Jobs bok: "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit, (d.v.s. till det jordiska stoft av vilket min kropp är skapat). (Själen återvänder till Gud för att ställas inför hans domstol.) Herren gav, och Herren tog, Lovat vare Herrens namn!" (Job. 1:21) Jobs reflektion kanske verkar lite dystrare än Jesu liknelse, men ibland är det just en pessimistisk insikt som behövs för att förmå den likgiltige att tänka efter. Inte ens mitt kött och blod får jag behålla utan Guds tillstånd. Varför söker jag då inte "Gud och hans rike" framför allt annat?

 

Det står ju i Evangeliet att Jesus sade, att den som inte är rädd "att mista sitt liv ... skall vinna det”, (Matt. 11:25)... därför kan man också våga leva det sanna livet, ett kristet liv, även när livets villkor förändras. Han lär oss att "livet är förmer än maten och kroppen förmer än kläderna!" (Matt. 6:25) Fåglarna under himmelen och liljorna på ängen är inte rationella varelser. De lever i enlighet med Guds plan utan att behöva begrunda saken. Men även när vi begrundar saken, så kan vi inte annat än att hålla med att Guds plan, Guds försyn, är det enda som vi behöver visshet om. Allting annat är egentligt ovisst. Detta är det andra.

 

Problemet är väl att det behövs både tro och mod till att begrunda saken. Jag anser att de flesta människor inte har modet som behövs för att begrunda saken. De prövar inte ens på att sätta tro till Gud och ett rätt gudsförhållande i första rummet.  

 

Avslutning.

 

Den helige Franciskus lärde sig mycket om det andliga livet genom att begrunda naturen, och när tiden kom för honom att möta döden hade han lärt sig att kalla den – Syster Död. Då ville han i ännu högre grad avkläda sig allt materiellt, allt som han hade fått ur Mammons hand. Han lät sina medbröder lägga honom naken på den nakna jorden. Han ville i bokstavlig mening lämna världen, lämna detta livet, i samma tillstånd som han trädde in i det. Naken lades han i Moder Jords famn, inte därför att han trodde att han skulle kunna klamra sig fast vid henne, utan därför att han visste att han skulle bryta upp. Han sade "A Dieu" (Adjö) åt henne som en fri människa utan att vilja behålla något, inte ens den värdighet hans trasiga munkkåpa gav honom, ty han var förvissad om att han skulle till Gud – "A Dieu!"

 

Broder Frans-Eric T.O.R.