Inledning
För Maria och Josef var tiden
då Jesus föddes fylld med vardagsliga bekymmer. Skattskrivningen innebar att de
måste resa till Davids stad Betlehem, eftersom Josef var av Davids ätt.
Antagligen hade de tänkt slå sig ner i Betlehem och låta barnet växa upp på den
plats som var förknippad med profetiorna om Guds Messias.
Det fanns inte plats för Maria och Josef i härbärget, då många andra som också skulle skattskrivas befann sig i Betlehem, men i sin försyn hade Gud ordnat en bra lösning för dem. Maria fick föda sitt barn i ett stall i en av de närbelägna grottorna. Kanske var det Josef som tyckte att det egentligen inte fanns plats för dem i härbärget. I varje fall fick Maria och Josef vara för sig själva istället för att trängas med så många andra tillresta på härbärget. I grottan var det säkert varmt på grund av djuren som var inhysta där och så var det gott om halm att sova i. Har man tro så upptäcker man allt som oftast att Guds planer är överlägsna ens egna.
Att Guds Messias föddes i ett
stall i stället för på härbärget medförde att Betlehems herdar, för vilka Gud
uppenbarade den heliga födelsen, kunde genast besöka den nyfödde Frälsaren, ty
den som Gud sände i världen gjorde sitt inträde i människornas värld i en miljö
som var tillgänglig för dessa fattiga herdar.
Men vad vill herdarnas
"jul", som var den första Julen, säga oss som tillhör, inte bara, en
annan värld, utan också en annan tid och en annan kultur?
Första
delen
Ja, det första som måste
påpekas är väl att herdarna var oväntade gäster. Precis som Maria och
Josef, som hade mottagit ett budskap from Gud genom änglar, så mottog herdarna
också ett budskap från Gud genom änglarna. De hade fått veta om hemligheten,
som Maria och Josef trodde att de var ensamma om.
Alltså var herdarnas ankomst en överraskning för Maria och Josef. Säkert kände sig Maria och Josef stärkta i sin tro då herdarna kom till stallet. Men om man frågar sig om herdarnas liv blev förändrat av vad de upplevde när de fann Maria och Josef och barnet precis som ängeln sade, måste man svara att vi inte vet någonting om hur de blev påverkade. Förstod Betlehems herdar 30 år senare, att profeten från Nasaret var det spädbarn, som de hade hittat i Betlehems stall? Vi vet ej! Eller drog de slutsatsen att detta barn var bland dem som hade dött då Herodes lätt massakrera alla gossebarn i Betlehem efter de persiska stjärntydarnas ankomst? Vi vet inte!
En del av herdarna hade nog
själva gått döden till mötes innan Jesus framträdde som Israels Messias. Kanske
var denna mäktiga händelse, som herdarna fick vara med om, tillräcklig för att
befästa dem i deras gudsförhållande under resten av sitt jordiska liv trots att
de inte fick visshet om vad som blev av honom – han, den väntade Messias.
Oftast förhåller det sig så för den som lever i tro, att man måste gå vidare i
livet utan att veta vilken betydelse det som man själv har upplevt kommer att
få för Guds stora frälsningsplan eller för Guds plan för de enskilda människor
som man möter på livets väg. Alltså måste man ta vara på budskapet från Gud
utifrån den situation man nu står i och hålla fast vid det.
Hade herdarna fått veta att
barnet skulle bli korsfäst, när han blev omkring 30 år gammal, kunde de ändå
inte ha begripit varför. Det var andra människor i frälsningshistorien som var
utkorade till att höra Påskens budskap. Herdarna var utkorade som de första att
få höra Julens budskap. Och skall vi lära oss något från herdarna är det väl
att man måste ta vara på vad Gud säger oss, när han säger det, utan att
kräva klarhet om hans frälsningsplans alla framtida utvecklingar för oss, och
utan att begära visshet om exakt hur vår tro kommer att belönas. Kunskap
kan bidra till vår tro, men det är vår tro och inte vår kunskap som ligger till
grund för vår frälsning. Detta är det första.
Andra
delen
Vad var det då som förmedlades till herdarna genom att de fick bevittna Frälsarens födelse?
Egentligen var dessa herdar
människor som hade ringa betydelse för samhället. De var fattiga och enkla. De
hade säkert inga större ambitioner i livet. De önskade väl en tryggare framtid,
kanske mer frihet, och som alla människor, kärlek och förståelse. Att Gud lät
dessa fattiga, enkla människor bli de första att ta emot Julevangeliet är dock
ett tecken på att religiös tro inte är något exklusivt, något
endast för dem som fått studera religion som ett akademiskt ämne, eller för dem
som tillhörde fromma släkten av präster och skriftlärda. Julens budskap är just
ett budskap av hopp om frälsning för alla människor som kommer till
lydnad för Guds budskap. Ängeln sade till herdarna: "Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i
dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren
[…]Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor som har hans
välbehag."
Vem skulle inte vilja höra ett budskap från ovan som bekräftar att hans liv betyder något, att Gud, som har gett upphov till allt och alla, han som är målet för vårt liv, bejakar vad man är och vad man försöker uträtta i livet? Skulle inte du vilja höra att han har berett en framtid för dig, en evig framtid. Skulle inte du vilja höra att han vill låta dig höra ett budskap som skall frambringa sann och bestående glädje? Julens budskap är alltså ett budskap om Guds kärlek till oss och ett budskap om den glädje som han vill skänka oss. Gud älskar oss så mycket att han ville bli en av oss och dela livets villkor med oss.
Hade Gud valt att låta Österns vise män, dessa stjärntydare, dessa filosofer från Persien, vara de första julgästerna, då skulle vi kanske kunna undra om hans budskap och hans frälsning var ämnad för alla. Kanske var budskapet ämnat endast åt dem som hade tillgång till hemlig kunskap om stjärnor och gamla skrifter eller motsvarande. Men just därför att han kallade dessa fattiga, enkla herdar att vara de första julgästerna, kan vi vara fullständigt förvissade om att hans frälsning är absolut avsedd för alla människor. Detta är det andra.
Alla kan inte bli stora i
världens ögon. Alla kan inte vara vackrast, starkast, snabbast, duktigast, mest
insiktsfulla o.s.v. Alla kan inte bli framgångsrika och beundrade. I världens
ögon är det endast några få människor som kommer att betraktas som
livets vinnare, och en del kommer att räknas som livets förlorare. De flesta av
oss kommer inte att uppnå något som är av särskilt värde i världens ögon.
Betlehems herdar hörde inte till vinnarna i detta livet, inte heller Josef
eller Maria – men de var det eviga livets vinnare.
Nej, alla kan inte bli livets vinnare utifrån dagens eller historiens perspektiv, men var och en som står i ett äkta gudsförhållande är en vinnare utifrån evighetens perspektiv. I Guds ögon är varje enskild människa en potentiell vinnare. Han ser var och en utifrån sitt eget perspektiv – ur evighetens perspektiv. Han vet hur han har skapat var och en och vad var och en kan bli bortom den här världen. Det är ju människans gudsförhållande som lyfter henne ur det fängelse som hennes vardag i en fallen värld så ofta kan vara – en vardag fylld med vanliga förpliktelser, vanliga bekymmer och vanligt slit – en vardag utan någon särskild belöning från världen för trogen och trägen tjänst.
Gud gav Betlehems herdar en försmak av evighetens högtid mitt i deras vardag då han utkorade dem bland alla människor på jorden att vara med Maria, Josef och Jesusbarnet, att vara med om den viktigaste händelsen i hela historien. Den enda förutsättningen för deras delaktighet i detta stora mysterium var att de ville ta vara på budskapet från Gud utifrån sin egen situation i livet. Det var nog för dem att veta att Gud älskade dem. Är det inte också nog för oss?
Broder Frans-Eric T.O.R.