Inledning

Påven och biskoparna förenade med honom i Katolska Kyrkans världsvida biskopsgemenskap är den levande länken till Jesus Kristus som dog och uppstod för oss. För att förhindra att den tro som Jesus förkunnade skulle bli ett kaos av religiös spekulation utrustade Jesus sin kyrka med ett prästerligt ämbete. Apostlarna, med Petrus i spetsen, fick en personlig fullmakt från Jesus att undervisa i hans namn. Han sade: “Den som hör er, hör mig”

Petrus fick en särskild fullmakt att bevara enheten bland apostlarna. Till Petrus sade ju Kristus, om jag nu får förtydliga hans ord: “Simon, jag har gett dig namnet Petrus, vilket betyder ‘klippa’ och på denna klippa skall jag bygga min kyrka… Jag ger dig nycklarna till himmelriket och allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen, allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.”

Utveckling

Denna syn på Kristi kyrka är självklar för en bekännande katolik. Den har givetvis blivit ifrågasatt och ifrågasätts av många icke-katolska kristna.

1. För att förstå hur viktigt påvedömet är för oss, låt oss titta på trons lydnad bland de icke-katolska ortodoxa och de icke-katolska orientaliska kristna som står oss katoliker så nära på alla andra läropunkter. Dessa menar att varje patriark och varje biskop är Petri efterträdare i sitt eget stift eller kyrkoprovins, och angående detta synsätt skall det genast erkännas att det ligger en hel del som katolska teologer kan acceptera. Ändå är det uppenbart att de ortodoxa kyrkorna ständigt brottas med splitringens problematik på världsnivå. För närvarande finns det tre ortodoxa kyrkor som bekämpar varandra i Ukraina. I Bulgarien finns det två rivaliserande patriarker. Ingen av de ärevördiga ortodoxa kyrkorna erkänner den makedonska kyrkan som har gjort sig fri från det serbiska patriarkatet på eget bevåg. I den ortodoxa diasporan - i Nord- och Sydamerika, Västeuropa och även i Sverige, finns ett otal ortodoxa jurisdiktioner som inte erkänner varandra eller samarbetar på något sätt. Behovet av en riktig påve är uppenbart. Man tänker genast på Kristi bön för sin kyrka i den övre salen då han instiftade sitt prästerskap och den heliga mässan: “Jag ber inte bara för dessa (mina lärjungar) utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att, liksom du, Fadern, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall kunna tro, att du har sänt mig,” (Joh. 17.20-23) och vad han sade på ett annat ställe: “De skall bli en hjord och en herde.” (Joh. 10,16)

Förhoppningen om en återförening av katolska, ortodoxa och orientaliska kristna, som utgör den överväldigande majoriteten av världens kristna, är i själva verket inte orealistisk. Vi hoppas och ber att den skall kunna ske under den nuvarande påven, Benedikt XVI. Det går att förena ett påvligt och ett patriarkaliskt styrelseskick utan att gå miste om påvens speciella uppdrag.

2. Den andra stora utmaningen för Katolska Kyrkan var den protestantiska reformationen som genomfördes i Västeuropa av politiska såväl som religiösa skäl. Den avskaffade lydnaden inför det levande Petrusämbetet, d.v.s. påveämbetet. Många protestanter uppfattade de kyrkliga ämbetsbärarna överhuvud taget endast som funktionärer utan egentlig andlig auktoritet. Den heliga Skrift, Bibeln, skulle vara den enda auktoritet som man skulle åberopa i den reformerade kyrkan. En del menade att varje enskild kristen kunde tolka Bibeln på egen hand – att varje kristen kunde vara sin egen präst.

En del protestantiska kyrkor behöll ett slags biskopsämbete – som Svenska Kyrkan gjorde – men biskoparna underställdes konungen. Kyrkorna nationaliserades och fick var sin lära. Situationen blev ännu mer förvirrad beträffande de så kallade frikyrkorna. Ja, de flesta protestantiska samfund har dock med tiden övergått till en regelrätt parlamentarisk-demokratisk kyrkosyn. En del är helt kongregationalistiska.

Ekumenisk dialog mellan katoliker och klassiska protestanter har dock burit mycket frukt eftersom Katolska Kyrkan till fullo erkänner Skriftens auktoritet, även om hon förnekar att denna auktoritet kan bestå utan ett levande läroämbete.

3. Den tredje stora utmaningen för den katolska kyrkosynen har kommit under moderna tider och är särskilt aktuell i dag. Oftast kallas den för “modernism” eller ”liberalism”. Denna teologiska inriktning accepterar varken Påvens, eller biskoparnas eller Skriftens auktoritet. Den betraktar den kristna uppenbarelsen som ett objekt för avmytologisering och kräver friheten att hämta läromässig inspiration från andra religioner och även från tidens ande och samhällets utveckling. Man kan faktiskt befara att ”modernism” eller ”liberalism” nu är på väg mot en seger i de äldsta protestantiska samfunden och detta är ett mycket stort bekymmer, eftersom våra ekumeniska strävanden har riktats främst mot dessa. Det vore ju meningslöst att komma överens beträffande reformationens gamla tvistefrågor om man i nuläget knappast tror att Jesus är den väntade Messias och världens frälsare. I gengäld har dock Katolska Kyrkan påbörjat en mycket givande dialog med Pingströrelsen och andra evangelikala samfund.

Avslutning

Det är viktigt att notera i detta sammanhang att många har det felaktiga intrycket att vi katoliker menar att Påven godtyckligt kan skapa nya läror och avskaffa gamla – att han är som en absolut monark – att vad Katolska Kyrkan kommer att lära ut i framtiden beror på om framtidens påvar är liberala eller konservativa.

Spänningen som uppstod mellan Petrus och den andra av den romerska kyrkans två pelare som vi också firar i dag – Paulus – illustrerar vad jag menar. Det var ju aposteln Petrus som först genom gudomlig ingivelse förunnades visshet om att hedningar kunde döpas likväl som judar. I en dröm såg han en stor duk fylld med orent kött, d.v.s. med mat som judar inte får äta, men som han fick befallningen av Gud att äta. Då förstod han att hedningar skulle kunna döpas utan att underkasta sig den mosaiska observansen. Aposteln Paulus betygar dock att i Antiokia följde inte Petrus den lära han själv hade fastställt, och då några andra satt press på honom vågade han inte delta i de hednakristnas bordsgemenskap. Om detta skriver Paulus: ”När jag såg detta hyckleri - att deras handlingssätt stod i strid mot evangeliets sanning, sade jag till Petrus inför hela församlingen, ‘Du är jude men lever själv inte som jude. Hur kan du då begära att hedningarna nu skall börja leva som judar?”

Inte ens kyrkans högsta ämbetsbärare är som en monark som får dogmatisera sina egna idéer eller avvika från vad som blivit fastställt. Han är bara Guds redskap och ännu mer än vi andra måste han underordna sig det som står i den Heliga Skrift och det som Katolska Kyrkans enhälliga trostradition framhäver – det som “som Gud har en gång för alla uppenbarat för de heliga”, som det står i själva Nya Testamentet.

Broder Frans-Eric T.O.R.