29 söndagen under året 2010

Luk 18:1-8  / Årg. C

Inledning

Kan en människa som saknar både status och pengar kunna förmå en korrumperad domare att behandla hennes sak och skipa rättvisa? Det är så Jesus frågar då han berättar om en maktlös änka som väntar på rättvisa i någon tvistefråga som har stor betydelse för hennes ekonomiska väl.

Bakgrunden till Jesu liknelse om den orättfärdige domaren finns givetvis i det traditionella mutsystem som rådde i många orientaliska samhällen under antiken och som råder i många orientaliska länder än i dag. Den obemedlade änkan kunde omöjligen muta sig fram till ett rättvist domslut. Domaren vägrade nämligen att ta upp hennes sak till prövning. Antagligen hade hon heller inga inflytelserika vänner som kunde tvinga domaren att göra något för henne. Beträffande domaren säger Jesus ”att han varken fruktade Gud eller brydde sig om människor”. Alltså var han fullständigt samvetslös. Ändå lyckades änkan få sin sak prövad och till sist fick hon också sin rätt. Hur gick hon till väga? Jo, hon gjorde det enda som hon kunde. Hon sökte upp domare varje dag – i tid och otid – och tjatade och tjatade. Till sist säger den orättfärdige domaren: ”Den där änkan är så besvärlig att jag måste låta henne få ut vad hon har rätt till, annars kommer hon att pina livet ur mig.”

Menar då Jesus att Gud är som en orättfärdig domare, att Gud är orättvis och obarmhärtig? Nej! Självklart inte! Jesus menar att om man t.o.m. kan bli bönhörd av en korrumperad domare, så lönar det sig att uthålligt nalkas Gud i bön, ty han är tillika fullständigt rättvis och innerligt barmhärtig. Han är alltid redo att höra våra böner.

Vi förstår givetvis att det inte kan förhålla sig så, att man kan tjata sig till vad man än kan tänka sig begära av Gud. Det är inte det som Jesus vill säga. Därför vill vi veta närmare vad Jesus har lovat då han säger ”att Gud skall låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt” och varför han vid slutet av liknelsen ifrågasätter ”om Människosonen”, d.v.s. han själv, ”kommer att finna någon tro kvar på jorden då han kommer åter.”

Första delen

För det första frågar man sig vilka dessa ”utvalda” är som skall ”få sin rätt då de ropar till Gud dag och natt”. Har dessa människor blivit godtyckligt utvalda av den Allsmäktige?
Svaret är komplext. Visserligen väljer Gud ut människor som skall vara redskap i hans frälsningsplan utan hänsyn till deras förtjänster, precis om han valde Abraham och gjorde hans avkomma till det utvalda folket – Israels folk. Men Gud gör så just för att kunna erbjuda sin frälsande nåd åt alla. Israel blev Guds redskap. Således är Guds utvalda inte att betrakta som godtyckligt predestinerade människor, utan just människor som har tagit vara på den nåd som har erbjudits dem för att stå till Guds tjänst. Jesus säger att sådana människors bön kommer att besvaras med hänsyn till deras kallelse. Detta är det första.

Andra delen

För det andra frågar vi oss om Jesu ord innebär att sådana utvalda människor verkligen kan få vad som helst av Gud genom bön om de är envisa. Vad menar Jesus då han på ett annat ställe säger: ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen – om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det”? (Joh. 14: -13-14)

Ja, det som man måste förstå är ju att bön ”i Jesu namn” är långt mycket mer än bruk av en magisk formel. Att bedja ”i Jesu namn” är att underkasta sig Jesus som Herre, att underkasta sig honom som Mästare och Frälsare. Detta är det andra. Som vår Mästare och Frälsare lär han oss bönen Fader vår som ska vara mönstret då vi ber, och den bönen lyder ”Ske din vilja”. Ja, i Getsemane, natten inför sin korsfästelse, bad Jesus själv i enlighet med sin mänskliga natur, d.v.s. utan att skåda in i evigheten enligt sin gudomliga vilja: ”Fader, om du vill, så ta bort denna bägare, lidandets bägare, från mig, men låt din vilja ske, inte min.”

Många tänker säkert, att om det är Guds vilja som ändå skall ske, finns det inte mycket mening men bön överhuvudtaget!  Syftar Jesu ord endast på ett slags fatalism, ett slags ödestro? Nej och åter nej! Guds vilja kan ske på många olika sätt. Guds plan rymmer också människans frihet. Hans vilja kan förverkligas även när vi till en början har valt en annan väg och får erfara ett "Nej" till våra böner eller då vi får uthärda hans tystnad. Tystnad kan också vara ett bönesvar.  

Gud vet vad varje människa yttersta mål är, även när vi själva inte förstår. Alltså kommer Guds vilja obevekligen att råda i hans plan för mig, men det är just då jag samverkar med Guds vilja som jag kan vinna min del av den verklighet som leder till "evig salighet" för mig. Han kan anpassa allt i sin plan, även små detaljer, så att jag kan nå målet genom förnyad bön med ny insikt då han har varit tyst länge.  Men eftersom jag själv inte är allvetande måste jag behålla min tillit till honom även när jag tycks få "Nej" som bönesvar eller får utstå hans tystnad. Till en början begriper jag kanske att en ny insikt är kanske svaret som jag fått på en bön jag bett för länge sedan. Gud kan ändå ordna så att ”allt samverkar till det bästa” (Rom.8:28), vilket Aposteln Paulus skriver. I den nya översättningen lyder det: ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan… dem som han har utvalt”.

Tredje delen

Det som förändras genom bön är inte Guds vilja och plan utan vår vilja och våra planer. Då vår vilja och hans vilja förenas, vilket inte alls utesluter att Gud ingriper i dagens händelseförlopp till vår förmån, blir det bönesvar. Men Guds tankar är ”högre än våra tankar”, ty han tänker på vårt eviga väl och inte bara på vårt timliga väl.

Bön är alltså inte något passivt företag – en övning i önsketänkande åtföljd av en övning i självförsakelse. Bön är att gå i närkamp med Gud. Det är det tredje, därför att det är då vi förändras.

Bön är att gå i närkamp med Gud, en närkamp som Abrahams barnbarn, Jakob, beskrev som en hel natts brottningsmatch med Guds sändebud, med en ängel, inför sitt möte med sin broder, Essau, den som han hade förorättat för många år sedan. Jakob gick ifrån sin brottningsmatch med Gud haltande, men han blev välsignad många gånger om efter mötet med Essau.

Avslutning

Bönens intensitet är alltså måttet på vår tro, men med tanke på vad syftet med riktig bön är, är det inte så konstigt att Jesus frågar sig själv ”om han skall finna någon tro på jorden då han kommer åter”. Det svåraste av allt är ju att tro på Guds makt att omdana mig, inte att tro Guds makt att ingripa i min tillvaro. Och detta, att låta Gud förändra mig, är mer angeläget än alla upptänkliga förändringar i världen och människorna omkring mig. Och det är just detta som jag, först och främst måste tro på, då jag ber på riktigt. Det är detta, att jag kan och vill förändras, som Guds slutgiltiga bönesvar hänger på.

Broder Frans-Eric T.O.R.