Alla Helgons Dag 2010

Inledning

I dagens värld tävlar man om allt. Man tävlar inom idrott – det är nog att betrakta som naturligt. Men man organiserar också tävlingar mellan människor som berör varje upptänklig form av prestation. Män tävlar om vem som har utvecklat de största musklerna. Kvinnor tävlar om kroppslig skönhet och om uppseendeväckande kläder. Människor prövar sin intellektuella snabbhet mot varandra på T.V. och på universitet tävlar akademiker om vem som skriver de flesta och de bästa böckerna. Det svenska Nobelpriset är avsett för dem som tävlar. Människor tävlar också i dans och sång, inte bara de professionella som tjänar sitt levebröd inom ”underhållningsbranschen”, utan också helt vanliga människor. Sedan har vi TV-programmet "Robinson". Jag vet inte om jag skall kalla det för en tävling i överlevnad eller elakhet eller vad.

I vårt samhälle blir ju människor ständigt uppdelade i två kategorier – livets vinnare och livets förlorare. Och så finns det också en tredje grupp – ”fuskarna”, de som ”dopar sig” eller, och om vi tänker på naturvetenskap, litteratur m.m., de som förfalskar sina resultat eller plagierar någon annan, eller, om vi tänker på ekonomiska affärer, de som förvanskar sina räkräkenskaper etc.

Då vi firar Alla Helgons Dag, så skall ni veta att det inte är påvar, biskopar, teologer, och andra ecklesiastiska kändisar som nödvändigtvis blir livets vinnare enligt det kristna synsättet, det är inte fråga om dem som gör karriär i Kyrkan, vilket i sig är förkastligt (det har också påven Benedictus nyligen sagt, ty livets egentliga kamp handlar om den inre människan – om helgelse – och man tävlar inte alls mot varandra, utan mot den gamla syndiga Adam, som finns invärtes i varje människa, troende som icke-troende, och även mot djävulen och de onda andarna.) Vidare finns det många som har vunnit livets kamp utan att någon vet om det – de okända helgonen (icke-kändisarna) utgör majoriteten inom den här branschen. Ytterst få blir kanoniserade – just därför firar vi Alla Helgons Dag – så att icke-kändisarna inte blir bortglömda.

Jag vill dock ställa en grundläggande fråga: Är helighet något som man kan vinna?

Första delen

Läser man Nya Testamentet kan man ju inte låta bli att lägga märke till att aposteln Paulus talar om kampen för helgelse med hjälp av bilder hämtade från atletiska tävlingar. Han säger att vi är kallade att eftersträva helgelse som om livet vore en kapplöpning och att vi skall löpa för att vinna priset. Han säger visserligen att priset inte är en segerkrans som kommer att vissna som vanliga segerkransar som man får på arenan, men han vill påpeka att kampen om helgelse liknar en atletisk kamp på flera sätt. (1 Kor. 9:25)

För att kunna vinna måste man t ex tygla sin kropp – gå in i hårdträning som en boxare, säger aposteln. Men det märkliga med kampen för helgelse är – att man endast kämpar mot sin egen gamla människa, den människa man var, eller skulle kunna ha blivit, utan tro – den oomvända, syndiga människan. Helgon tävlar inte mot sina medmänniskor. Alltså kan alla människor bli vinnare i den kamp som aposteln talar om. Detta är det första.  Ingen behöver bli utslagen eller utfryst i kampen om helgelse. Ingen skulle behöva vara en förlorare.

Märkligt nog betraktas de flesta helgon av världen och av det världsliga samhället som livets förlorare. Det är just därför att Jesu saligprisningar är så häpnadsväckande: – “Saliga är de fattiga”… “Saliga är de ödmjuka” … “Saliga är de förföljda” o.s.v.

Många tror att Jesus bara vill säga att människor som har fått det svårt här på jorden skall få det bra i himmelen – att Gud driver någon slags försäkringskassa – att världens alla veklingar skall kompenseras för sin oduglighet under det tillkommande livet. Men Jesus menar inte alls så. Nej, vad Jesus menar, om vi nu använder oss av aposteln Paulus´ bildspråk en gång till, är att livets egentliga vinnare har kämpat på en annan arena än den som världsliga människor har intresserat sig för, men de har kämpat och därför är de ”champions”. Detta är det första. Helgon är ”förkämpar” – ”champions”!

Andra delen

För det andra är det dock nödvändigt att inse att helgon har inte bara kämpat på en annan arena än världens barn har valt att kämpa på, utan de har också vunnit på grund av något helt annat än vanlig fysisk och mental styrka. Helgon skall inte uppfattas som människor som är duktigare eller starkare eller ihärdigare än andra om vi nu tänker på naturliga, mänskliga egenskaper. Just därför kan Paulus också säga: ”När jag är svag, då är jag stark!” (2 Kor 12:10), vilket låter som en motsägelse, men det är en grundläggande andlig sanning.

De som inför Gud framstår som ”de största” är sådana som inte har tillåtit sin naturliga begåvning att stå i vägen för övernaturlig prestation. Många gånger, ja, oftast, är det lättast för Gud att göra vad han vill med den som inte duger till, som inte är så begåvad, som inte alls betraktar sig själv som en naturlig vinnare. Skillnaden mellan helgon och andra är inte att de är duktigare, utan just att de behöver Gud mer – att de älskar Gud mer.

En gång frågade någon den helige Franciskus varför Gud kunde använda honom på ett så påfallande sätt att alla människor sprang efter honom, lyssnade till honom och kallade honom "il Santo" redan under hans livstid. Man påpekade att han inte var imponerade att se på, att han inte var lärd, att han inte var en skicklig talare o.s.v. svarade han: ”Just därför”. När Moder Teresa av Calcutta skulle grunda en egen orden utbrast den lokala biskopen med häpnad och sade, ”Hon! Hon klarar knappt av att tända ljusen på altaret i rätt ordning”.

Tredje delen

För det tredje finns det absolut inget sätt att fuska sig till det resultat som man skall visa upp inför Gud som är den slutgiltiga domaren i ”livets-match”. Ett helgon är aldrig ”ett plagiat”. Man kan inte komma till himmelen genom några ”insider-affärer”. Det glädjerus som resulterar i salighet, kan knappast förväxas med den "high" som knark kan erbjuda.

Avslutning

Kära bröder och systrar! Livets egentliga segrare är människor som har vågat leva livet på helt andra villkor än människor i gemen därför att de har gått in på livets egentliga arena. Vi kallar dem helgon och de är våra ”förkämpar” och våra ”förebilder”. De är också våra ”förebedjare”, ty de är våra ”supportrar” – och de  ”hejar på ” även när ”matchen”  ser chanslös ut.

Som den helige aposteln Paulus har Kyrkans alla helgon offrat allt – lagt allt utom sitt gudsförhållande på ”sophögen”, som han säger. Hur då? Ja, aposteln säger att den som Gud har sänt i världen är nyckeln till ett rätt gudsförhållande.  ”Allt som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt annat som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mera värt – kunskapen om Kristus Jesus, min ... För hans skull har jag förlorat allt – räknat allt annat som avskräde för att jag skall vinna honom.” (Fil. 3:7-8) Att vinna – helighet – ja, den ”matchen” börjar då vi tar Jesus Kristus som ”tränare”, ”coach” och ”lagkapten”.

Broder Frans-Eric T.O.R.