Annandag Jul/år 2009

S:t. Stefanos protomartyr

 

Inledning

 

Varför firar man en martyrdag på Annandag Jul? Ja, konstigt som det låter för oss, firade Kyrkan martyrdagar innan hon firade Kristi Födelses Fest.  När kyrkoåret först tog form firade man Påsk och sedan Pingst som stora högtider. För övrigt firade man endast vanliga söndagar. Varje söndag betraktades alltså som en mindre hågkomst av Kristi uppståndelse från de döda. Även firandet av Kristi Dop i Jordan är äldre än firandet av hans Kristi födelsedag. I Östkyrkan är den dagen fortfarande viktigare liturgiskt än själva dagen då man firar Kristi födelse. Man firar Kristi Dop på den dag då vi i Västkyrkan firar de Heliga Tre Konungars Fest – Epifania – Herrens Uppenbarelse som den andra gudomliga personen i den Heliga Treenigheten.

 

Förklaringen till att man inte firade Kristi Födelse från början är att seden att fira födelsedagar överhuvud taget uppfattades som en hednisk sed, men man firade martyrernas himmelska födelsedagar, d.v.s. deras dödsdagar, precis som man firade Kristi död och uppståndelse vid Påsktiden. Annandag Jul, protomartyren Stefanos’ dag firades den 26:e december innan man firade Kristi Födelses Högtid på den 25:e december. Och fram till våra dagar har firandet av Kristi Dop förblivit viktigare i Östkyrkan.  Men så småningom började lokalkyrkan i Rom fira Kristi Födelse den 25:e december, och från Rom spred sig denna sed till hela den kristna världen.

 

Det är dock inte så säkert att man bara valde julens datum för att ersätta den hedniska festen till Solgudens eller Mitras ära, eftersom datumet nästan sammanfaller med solståndet, vilket många menar. Man räknade framåt från den 25:e mars då man hade fastställt Ängelns bebådelse till Maria, som fastställdes med hjälp av den information vi får i Lukas evangelium beträffande Johannes Döparens födelse, enligt judarnas kalender för prästernas tjänstgöring i Jerusalems tempel.

 

Nåja, psykologiskt känns det ändå märkligt att fira en martyrdag så tätt inpå jul, men Jesu budskap i dagens evangelium stämmer väl överens med utvecklingen efter Jesu död och uppståndelse, vilket han själv profeterade om. Han sade: ‘‘Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.”  Ja, på ett annat ställe kan vi t.o.m. läsa: ’‘Jag har inte kommit med fred utan med ett svärd! ”.

 

Man häpnar över att Jesus som kallas ”Fridsfursten” eller ”Fredsfursten” och som i sina ”Saligprisningar” sade: ”Saliga är de som stiftar fred, ty de skall kallas Guds barn”, kunde ha sagt något sådant.

 

Första delen

 

Ser vi till nutida propaganda för fred och även till de ständigt återkommande antivåldskampanjerna lägger vi dock märke till hur orealistiska de flesta människor är beträffande människans natur. Missförstå mig nu inte! Givetvis vill jag inte rättfärdiggöra bruk av våld förutom som ett nödvändigt ont då oskyldigt liv måste försvaras, men jag förespråkar mer realism när man resonerar om det våld som har förekommit hos oss människor i alla tider. Våld kan inte sägas vara onaturligt för människan om man ser till människans historia alltsedan syndafallet.  Efter syndafallet förblev människan visserligen en rationell och andlig varelse med en fri vilja, eftersom hon skapades till Guds avbild, men hon är också ett däggdjur och ett aggressivt sådant. Hon har en stark territoriell instinkt. Det är naturligt för henne att slåss om vi endast ser till biologin. Människan är också inriktad på konkurrens – särskilt beträffande parning. Hannarna vill slå ut varandra och honorna hejar på. Och till råga på allt detta – människan är ett utpräglat flockdjur. Hon vill samarbeta, ja, men främst inom stammen. Och flocken måste ha en ledare som visar sig vara starkast. De svaga som tillhör flocken låter man utgallra – genom någon utslagningsprocess. Ja, människans historia är i hög grad krigets historia – det vet varje skolbarn.

 

Återigen, missförstå mig nu inte – jag talar nu om människans lägre natur. Och jag är mycket medveten om att genforskningen nu vill hävda att även den lägre naturen hos människan är benägen till samarbete. Men om man tror på den Gud som vi möter i den Heliga Skrift, så tror man dessutom att människans också skapades med en högre natur och att det som hör till hennes högre natur – hennes intellekt och samvete, hennes strävan att bli delaktig i själva Gudomen, och det högre känslolivet som hör samma med allt detta – allt som inte bara står i spänning med hennes lägre natur, utan även kan och bör styra det. Människan skapades faktiskt med en viss spänning mellan sin högre och sin lägre natur. Våldet i människan historia som art kan alltså endast förklaras med hjälp av ett teologiskt begrepp – SYND.

 

Ytterst är alltså fred ett andligt problem. Lever vi helt i enlighet med vår lägre natur - och i enlighet med människans utveckling efter syndafallet, då människans lägre natur i mångt och mycket fick makt över hennes högre natur, över hennes rationella och andliga natur - då måste man absolut acceptera att aggression och ohämmad sexuell och ekonomisk konkurrens och även våld har dominerat vår tillvaro på grund av vår synd.  Vidare bör vi inse att detta är vad dagens kultur manar oss till – SYND – till exempel genom underhållningsindustrin – och detta samtidigt som vi oupphörligen talar om FRED, på ett helt orealistiskt sätt, som om FRED vore något helt naturligt. Just därför behöver världen och varje enskild människa i världen en Herre och Frälsare som är en ”Fredsfurste”. Detta är det första.

 

Andra delen

 

För det andra vill jag säga något om myten att det är först och främst religiösa övertygelser som ger upphov till krig. Visserligen måste vi ha klart för oss att det finns religionsgrundare som förespråkar bruk av svärdet som ett sätt, kanske det primära sättet, att sprida tron – som förespråkar tvång. Det gjorde ju inte Jesus. Han är Fredsfursten. Den helige Stefanos blev en martyr därför att han inte lät sig tvingas beträffande sin trosövertygelse. Visserligen förföljdes Stefan för sin tros skull, men kom ihåg att hans fiender också hade världslig makt, och således även materiella intressen som kunde hotas om en religiös omvälvning ägde rum. Just därför avrättades Jesus.

 

Vidare är det självklart att religiös tro kan missbrukas då krig uppstår. Men det vore meningslöst att påstå att det är religion blott och bart som ger upphov till krig snarare än politiska och ekonomiska intressen. Det vore ju löjligt att föreslå att man skulle avskaffa politik och ekonomisk strävan för att skapa fred – då skulle samhället bara styras av mc-gäng och liknande stammar.  Människor utan någon som helst religion eller som gör religion av ras och politik kan också kriga. Fascister har kunnat göra så och likväl kommunister. MEN, både politik, ekonomisk strävan och religion kan och bör ständigt renas. Människan måste ständigt och på nytt upptäcka sitt behov av en Frälsare som kan rädda henne från sig själv, d.v.s. från sin lägre natur.

 

Här tänker jag inte bara på hot som möter oss utifrån – på terrorism och eventuellt en stor konflikt mellan den rika men avkristnade och korrupta västvärlden och den fattiga och den allt starkare religiösa muslimska världen, som dock tolererar korruption och våld i många former. Och jag skall inte ens påminna om att Jesus befallde sina lärjungar att lägga bort svärdet emedan Mohammed befallde sina anhängare att ta upp svärdet. Jag tänker främst på den västerländska kulturens självdestruktiva inställning till traditionell kristendom, vilken har fört oss in i ett materialistiskt tidevarv utan like – och om något leder till konflikt och krig, så är det ohämmad materialism! Den helige Stefanos förkroppsligar materialisms motsats – han offrade sig själv för andras andliga väl – för deras eviga frälsnings skull.

 

Avslutning

 

Ja, vi ser att den helige Stefanos kunde offra sitt liv och förlåta sina fiender just därför att han var fast övertygad om att detta livet inte är det enda livet. Ytterst är detta också Julen budskap, ty den gåva som vår Herre och Frälsare Jesus föddes i världen för att skänka oss är det eviga livet. Denna gåva – det eviga livet – som ingen kan ta ifrån mig med tvång eller våld. Därför behöver jag aldrig hänge mig åt hat eller hämnd. Visst kan vi kristna också acceptera att tvång och även våld måste användas ibland för att upprätthålla ordning i samhället och världen – men för oss måste det alltid vara den sista utvägen och alla steg i den riktningen vidtas endast med måtta. Varför? Jo, därför att Jesus som profeterade om hur vi bör räkna med trons fiender också sade att vi skulle ”älska våra fiender”.

 

Broder Frans-Eric T.O.R.