FRANCISKUS, en av 90-TALETS UNGDOMAR. År 2010

 

Franciskus föddes år 1182 och fick namnet Giovanni (Johannes). Han var en vild och något ytlig tonåring under 1190-talet, men förvandlades helt mellan hösten år 1202 och våren år 1206. På ett radikalt sätt bytte han riktning i livet. Tidigare hade han ägnat sig åt det ljuva livet såsom de flesta pojkar av de adliga och borgerliga klasserna av Assisi. Han tillbringade sin tid i sorglös förströelse i sällskap med jämnåriga kamrater – lek, fester, vin, sång, dans, och köttsliga äventyr med stadens mindre dygdefulla flickor.  Som ganska många av sina kamrater hade han långtgående planer på att bli riddare och uträtta stora ting i krig till stadens, familjens och egen ära. Men även till Guds ära, eftersom sådant hörde till det ridderliga kallet. Skillnaden mellan Franciskus och stadens övriga ynglingar var att hans far, en framgångsrik klädeshandlare, kunde och ville bekosta sin charmiga och populära sons extravagans som ungdomarnas självskrivne gillekung och trendsättare.

 

Skillnaden mellan ungdomarna då och, låt oss säga, 1990-talets ungdomar var att den tidens ungdomar levde i ett utpräglat klassamhälle präglat av dubbelmoral och ojämlikhet mellan könen. Att växa upp i ett sådant samhälle kännetecknat av dubbelmoral är givetvis inte samma sak som att växa upp i dagens samhälle, vilket är nästan utan sexual- eller annan personlig moral eller högre ideal. Att tillhöra överklassen då, var inte samma sak som att växa upp i ett samhälle där nästan alla lever i materiellt överflöd. Det var heller inte samma sak som att växa upp i ett samhälle där alla bekänner sig till en officiell religion men inte behöver bry sig så mycket om sitt gudsförhållande, och att växa upp i ett samhälle som vårt, vilket är gudlöst i princip. För en ung man i Franciskus ålder, emellertid, då som nu, hörde det till ovanligheterna att man började tänka på livets egentliga mening och mål – att man började tänka på Gud och sin eviga frälsning.

 

Från romantikens tid till vår egen

 

Man måste faktiskt erkänna att den kyrkliga romantikens bild av helgonet från Assisi som en ganska fin men något ytlig yngling, en som blev ännu finare då han sökte Gud på allvar sedan länge hade förlorat sin fascination för moderna människor. Därför försökte många franciskus-vänner att på ett ohistoriskt sätt fräscha upp hans gestalt för nya generationer av andliga sökare. Man belyste Franciskus' liv och gärning utifrån olika tidstypiska strömningar i vår egen kultur. På sextiotalet gjorde man honom till en hippie drop-out som förkunnade flower-power. På sjutiotalet ville man se honom som en mer politiskt engagerad ungdom med obekväma, ja, med samhällsomstörtande idéer. I början av åttiotalet blev många övertygade om att Franciskus' budskap harmoniserade ganska väl med asiatisk religion och de panteistiska och gnostiska tankegångar som fick etiketten new-age. Men efter 90-talets inbrott, då postmodernismen blommade fullt ut och de flesta människor formades helt av strävan efter att anpassa sig till konsumtionssamhällets normlösa gungfly, så fanns det inget annat alternativ än att säga sanningen om d.h. Franciskus radikala omvändelse från sina ungdomssynder och att beskriva honom som en rättrogen kristen och mystiker.

 

Något försök att i Franciskus' gestalt hitta en ansats till nittiotalets kult av fysisk styrka och skönhet och politisk tro på en avreglerad kapitalism är omöjligt. Franciskus' far, den nyrike köpmannen var en riktig hårding, vilken Franciskus var tvungen att befria sig ifrån; han förkroppsligade uppenbarligen idealtypen för majoriteten av ungdomar i vår tid bättre än hans son.

 

Dagens läge kan emellertid vara fördelaktigt för den som verkligen vill veta vem Franciskus var bortom alla tidstypiska lackeringar och vad hans spiritualitet verkligen innebar. Idag vill absolut ingen höra om den samhällsutopi som fromma men vaga förhoppningar om fred, glädje, medmänsklig kärlek och omsorg om naturen och alla skapade varelser eventuellt kunde tänkas leda till. Man sätter inte sin tillit till det kollektiva strävandet. Om Franciskus var något, så var han en självständig individ som sökte sin egen väg. Nej, detta stämmer inte. Han sökte Guds väg.

 

Franciskus - en ungdom på nittiotalet

 

Ja, Franciskus var en ungdom på nittiotalet - 1190-talet - men den väg som han genom Guds nåd valde, hade ingenting att göra med ett mode eller en trend bland ungdomarna. Då, i likhet med 1990-talet, levde många ungdomar, inklusive Franciskus, för fester, musik och rusdrycker och drömde om framgång i nöjesvärlden eller snabba pengar i affärsvärlden, och det gör ungdomarna alltjämt vid slutet av 2000-talets första decennium. Som alternativ till affärslivet tänkte Franciskus på en framtid som krigsman – som riddare och som romantiker. Han ville vinna en "dröm-dam" – en vacker och rik kvinna som alla skulle avundas. Många människor i alla åldrar, förmodligen Franciskus också, levde utan moraliska tyglar. Idag är omoral normerande! Samhället är verkligen avkristnat. Kyrkans officiella ställning som samhällsinstitution utgjorde en skillnad då – givetvis – man visste ju väl att det fanns ett alternativ till den väg som man var stadd på som också hade sin dragningskraft. (Nutida ungdomar är mycket mer aningslösa! Kanske mera cyniska också.) Vad man skall aldrig underskatta är syndens existentiella kraft att binda människor hur än samhällssystemet eller en viss historisk epoks officiella ideologiska föreställningar ser ut.  Hade det funnits biografer på Franciskus tid hade både han och kompisarna tittat på aktionsfilmer som huvudsakligen fokuserade på våld och sex under en fernissa av ridderlighet.

 

Det är troligt att den tonårige Franciskus deltog i Assisiborgarnas massaker på den tyska adeln, då han bara var 16 år gammal. I varje fall ville Franciskus själv bli riddare – den tidens elityrke. Han längtade efter äventyr. Då han blev några år äldre deltog han i ett krig med grannstaden Perugia. Assisi förlorade. Och Franciskus. Alldeles säkert blev många av Franciskus vänner dödade. Själv blev han tagen som krigsfånge. Genom umbäranden i fängelsehålan kunde han också ha avlidit. Men Gud använde fysisk sjukdom, ja, bruten hälsa, en tidig beröring med Syster Död, som tog en del av hans kamrater i sitt förvar, som ett led i hans egen omvändelse. Förmodligen började han också förstå då, att hans ytliga erövringar av det motsatta könet och hängivenhet åt njutningslivet vid ungdomsfesterna och hans begär på och behov av pengar var lika själsdödande

 

I varje fall, Franciskus' möte med den korsfäste Jesus Kristus i Sankt Damianus lilla förfallna kyrka, hans möte med de fattiga, vars ekonomiska obestånd inskärpte kunskapen om hur osäkra livets materiella villkor egentligen är, och hans möte med de spetälska, vars ruttnande kött påminde om människans dödlighet och skönhetens och styrkans förgänglighet, blev helt avgörande. Han kom till en levande tro och drog trons yttersta konsekvenser i hela sitt leverne. Han blev botgörare. Han blev tiggarmunk – hela världens och alla skapade varelsers broder. "Guds lille fattige." I enlighet med Kristi utmaning inriktade han sig på att förlora det liv som han hitintills hade levt – med avsikt att vinna det egentliga livet. Han fann den glädje som övergår allt förstånd då han befriades både från syndens skuld och från sig själv – en befrielse som endast kan ske genom Guds kraft, den enda befrielse som kan uppfylla människans hjärta med något annat än sig själv. Ja, när han kallades Guds lille fattige från Assisi kunde han inte annat än le, ty han hade upptäckt att den som äger Gud är den ende som verkligen är rik. Eller snarare att den som är ägd av Gud – äger allt.

 

Broder Frans-Eric T.O.R.