Påsknatten 2010

Inledning

“Alla vi som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död. Då vi nu har dött med Kristus, då är det vår tro att vi också skall få leva i honom – frikända från synd, ty han har uppstått såsom han sade.” Så skriver Aposteln Paulus i den episteltext som blev uppläst under ordets liturgi och som låg till grund för den antifon som vi sjöng då jag bestänkte er med det vatten som välsignades genom att sänka det stora påskljuset ned i dopfunten. Denna rit utförs till åminnelse av vårt eget dop eftersom ni förnyade era doplöften i samband med invigningen av dopvattnet. ”Ni alla som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus! Halleluja!”

Jag menar att dessa rader på ett kortfattat sätt uttrycker precis varför människor som i enlighet med den kristna tron lever i sitt dopförbund verkligen kan önska varandra en ”glad” Påsk.  När vi kristna önskar varandra en glad påsk, tänker vi alltså inte bara på några dagars ledighet från arbete eller skola, vi tänker inte bara på festlig mat, mänsklig gemenskap och vårens inbrott. Säkert gläder vi oss över allt detta också, men vi tänker än mer på att döden inte längre kan sätta punkt vare sig för själva livet eller för livets glädjeämnen. Döden, som alltsedan Adams och Evas syndafall varit människans överman, har besegrats av Jesus Kristus, och genom det Heliga Dopet har vi blivit delaktiga i hans seger. Om vi genom trohet mot vårt dopförbund förblir i Kristus, är alla våra synder utplånade. Döden och djävulen har ingen makt över oss.

Första delen

Har ni tänkt på varför synden och döden är förknippade med varandra? De flesta människor har väl hört att döden är syndens straff, men det vore fel om vi bara skulle föreställa oss saken så, att om Gud inte hade velat straffa synden med döden, så hade vi kunnat synda fritt och ändå ärva det eviga livet. Det grekiska ordet för synd, det ord som oftast används för synd i Nya Testamentet, betyder ju “att missa målet”. Att synda betyder att vi missar livets mål, inte därför att Gud har gjort sig till en besvärlig domare, utan därför att Gud är livets mål. Av sig själv gör synden oss till livets förlorare. Hur så? Jo, därför att den som syndar upphöjer sig själv och sin egen timliga nytta över sin nästa och dennes väl, och samtidigt upphöjer han kortsiktig lycka över den eviga saligheten som endast är att finna hos Gud. Han gör sig till sin egen ”gud” och såsom sin egen ”gud” tillåter han sig själv att avgöra sin nästas jordiska öde – genom t.ex. stöld, lögn, äktenskapsbrott och även genom mord, men också genom många andra synder. Alltså hindrar synden en människa från att förena sig i kärlek med sin medmänniska eller med den sanna Guden. Han kan inte älska Gud eller sin nästa som dessa bör älskas.

Det tillstånd som träder i kraft hos oss då vi inte längre äger möjligheten att förena oss med Gud eller vår nästa kan kallas ”den andliga döden” och ifall den föregår den fysiska döden, blir resultatet ”den andra döden” – evig skilsmässa från Gud och alla som är i Gud – det som kallas helvetet. Egentligen hade människan aldrig behövt dö i fysisk mening, aldrig behövt gå igenom ”den första döden” om hon inte blivit snärjd i synd. Vi syndare är dömda att leva det jordiska livet i ständig skräck för världen och vår egen förgänglighet. Vi förstår att vi är fastkedjade vid tid och rum och allt som förgår. I den fallna världen är det ju oundvikligt att vi tänker så här: “Livet har hårda spelregler och matchen är kort. Det är bråttom att komma någon vart – att göra några mål. Vi människor kan inte annat än tävla för livets nödtorft och för livets goda medan matchen pågår. Alla kan inte vinna. Man måste tävla om allt – pengar och status, om kärlek och trygghet. Om man inte konkurrera med andra så konkurrerar man med sig själv, ty alla jagas av döden. Det är just så, som dåren uttrycker det i Jesu liknelse – ‘Ät, drick och var glad, ty i morgon skall dö.’ ”

Men, att nå några mål i livet är inte samma sak som att nå livets mål. Egentligen straffar synden sig själv.

Andra delen

Ja, vi kristna kan verkligen önska varandra en glad Påsk, ty Jesu Kristi seger över synden, döden och djävulen innebär inte bara att vi kan se fram emot det kommande livet, utan också att vi, redan under detta livet, kan leva som fria människor. Fastän vi alltjämt brottas med personlig synd och våra egna svagheter på många sätt, är vi befriade från syndens skuld genom det fullkomliga offer som Kristus har framburit på korsets trä.

Genom Kristi uppståndelse från de döda är vi också befriade från vår rädsla för döden – den medvetna och undermedvetna ångesten över att vara ständigt jagade av den fiende som kan sätta punkt för allt som vi är, allt som vi har gjort och allt som vi vill, och som sätter punkt för alla våra betydelsefulla mänskliga förhållanden. Inte heller har djävulen kvar någon egentlig makt över oss, ty i Kristus kan vi genomskåda hans lögn om den illusoriska lyckan som står till buds för den som vägrar att underkasta sig den sanna Guden, den lögn som gjorde honom till ”lögnens fader” då han lovade Adam och Eva att lyckan ligger i att kunna göra det onda till det goda och det goda till det onda efter eget tycke – lyckan i att kunna följa ögonblickets nyck som om man vore sin egen ”gud”. Ja, som Jesus förklarar: ”Satan har varit en mördare från begynnelsen!”

Avslutning

Ja, vi kan verkligen önska varandra en glad Påsk, ty genom sin uppståndelse har vår Herre Jesus Kristus inte bara vunnit en seger över synden, döden och djävulen utan också skänkt oss kraft att redan nu leva i visshet om att vi verklien kan nå fram till livets egentliga mål – förening med Gud.

Broder Frans-Eric T.O.R.