Kan man bli lycklig genom att leva moraliskt?

Av Broder Mikael T.O.R. hösten 2013

Inledning

Syftet med denna text är att besvara frågan: ”Kan man bli lycklig genom att leva moraliskt?” Frågan har inget enkelt svar. Det är inte så enkelt som, att alla människor som handlar moraliskt och gott genast blir lyckliga, eller att de som gör motsatsen omedelbart blir olyckliga. Ett mål med texten är att presentera tankar om hur människan kan leva lyckligt, och vissa praktiska omständigheter som behövs för ett lyckligt liv. Det viktigaste för en lycklig och meningsfull tillvaro är relationen med Gud, vilket kommer att behandlas i texten. Fördelar som följer av att leva moraliskt och göra goda gärningar tas också upp. Slutligen diskuteras den goda viljans betydelse och att handla av plikt.

Lyckan beror delvis på värdsliga omständigheter och framförallt på relationen med Gud

Människans lycka beror delvis på det jordiska sammanhang som människan lever i. Hon är beroende av andra människor, familj, vänner, arbete, arbetskollegor och av samhällets funktioner och tänster m. m. Människans lycka är inte något helt andligt, för vi människor är inte rena andevarelser utan vi består både av kropp och själ (ande), och därför är människans lycka också beroende av det materiella. Den jordnära filosofen Aristoteles (384-322 f.Kr.) menar att ”all kunskap och allt väljande syftar till något gott”[1], och menar att konkreta och värdsliga mål, som hälsa för den sjuke, frihet för den fångne, eller ett väl utfört arbete för en arbetare, är någonting gott i sig, och dessa mål är nödvändiga för ett lyckligt liv. Enligt Aristoteles är framgång i sina förehavanden och som yrkesman, välartade barn, fördelaktigt utseende och materiellt välstånd andra saker som är nödvändiga för ett lyckligt liv.[2] Aristoteles står med båda fötterna på jorden, han är en ”världsman”,[3] och ser nyktert på tillvaron, att det är många mål och omständigheter i människans liv som behöver uppfyllas för att människan ska bli lycklig. Många människor har inte dessa grundförutsättningar uppfyllda, för att känna sig lyckliga, vilket är en del av livets tragik, som Aristoteles var mycket medveten om. [4]

För att människan ska vara bestående lycklig behövs mer, nämligen tro på, en relation med Gud. Människan är en begränsad varelse med en oändlig längtan, och denna längtan är efter Gud, människans Skapare och Mål. Många människor lever för nytta, nöje och njutning. De tror, om jag bara får det arbetet, det nya huset, den maken eller makan, de barnen, den nya bilen eller den penningrikedomen, då blir jag lycklig. Men ingenting av detta räcker, hon känner sig ändå inte fullkomligt lycklig utan vill ha mer och mer och fortsätter att söka lyckan i det materiella, gång på gång, utan att bli nöjd. Människan har en fundamental längtan efter oändligheten, efter Gud, och inget mindre kan uppfylla denna längtan. Människan kan inte vara riktigt trygg och lycklig, förrän hon överlämnar sin tillit åt Gud, men därmed är det inte sagt att det inte krävs det materiella goda för lycka. Att vilja leva moraliskt är en naturlig följd av att leva i relation med Gud och av att söka Gud. De kristna platonisterna identifierade Gud med det högsta Goda, Sanna och Sköna.[5] Realistiskt sett blir troligtvis ingen människa fullkomligt lycklig i detta liv, för världen och människan är inte fullkomlig, och ondskan och brister i tillvaron är en realitet, både inom människan själv och i yttervärlden.

Platon (427-347 f.Kr.) menar att kärlek är drivkraften till lycka.[6] Kärlekens trappa börjar i första steget med kärlek till en skön kropp, sedan följer kärlek till alla sköna kroppar, till själarnas skönhet, till mänskliga inrättningar och lagar, till vetenskaperna, till vishet (filosofi) och slutligen i sjunde steget med kärlek till det högsta Sköna.[7] Detta högsta Sköna är Gud. Kontemplationen av Gud är människans högsta mål[8] och kontemplationen är den högsta kärleken, kärleken till Skaparen, och inte till det skapade. Av kärlek till Skaparen följer kärlek till skapelsen, för Gud älskar sin skapelse, och människan som älskar Gud vill efterlikna Honom och älskar således också skapelsen och människan. Det går inte att leva nära Gud och förbli en egoist. Att älska Gud är den högsta lyckan, för det människan djupast längtar efter är att vara älskad, vilket hon är av Gud, och att själv älska. Detta gäller för normala människor i alla fall.

Fördelar med att leva moraliskt och göra det goda

Enligt kristen tro blir man evigt lycklig av att göra det goda och leva moraliskt genom att komma till Himmelen efter den jordiska döden. Men också detta jordeliv blir betydligt lyckligare om man lever moraliskt och gör det goda. För det första ger det hopp om evig lycka. Många människor, av olika religioner och livsåskådningar, har en medveten eller omedveten tro på, att de kommer att ställas till svars för sina goda och onda handlingar någon gång i framtiden. Vi vet alla, att vi någon gång kommer att dö. Det är egentligen viktigare för oss hur vår eviga existens efter döden blir än vårt korta jordeliv. Att leva med hoppet om evigt liv och oändlig lycka efter döden skänker glädje, förtröstan och lycka redan i jordelivet. För det andra, om man lever moraliskt och gör det goda, kommer man också redan i jordelivet att leva i större frid och harmoni med sina medmänniskor. Man hjälper och stödjer ju då sin nästa, och att göra gott mot sina medbröder och medsystrar skapar gemenskap, tacksamhet och glädje. Godhet föder mer godhet, och ondska föder mer ondska. Ytterst väljer människan alltså, om hon vill bidra till den konstruktiva kraften i tillvaron eller till den destruktiva. Båda valen får följder för människans lycka, både för en själv och för ens medmänniskor, och enligt kristen tro, också för existensen efter döden. För det tredje så plågas man inte på samma sätt av dåligt samvete p.g.a. ens omoraliska handlingar, som ju skadar själen och orsakar lidande för en själv och andra. För det fjärde så lever en person som lever moraliskt och gör det goda inte under samma psykiska press som en omoralisk människa p.g.a. hennes rädsla för att bli avslöjad och att hennes lögner och onda beteende ska komma upp i dagen.

God vilja och plikt

Godhet leder i längden till lycka. En god handling med god intention är aldrig förgäves. Det viktigaste är inte konsekvenserna av vårt handlande utan att vi drivs av en god intention. Konsekvenserna av ett handlande kan vi som begränsade människor aldrig helt bedöma och räkna ut. Det viktiga är att syftet med vår handling är god. Vissa menar att goda handlingar bara är ett uttryck för människans egoism för att människan själv ska känna välbehag efter den goda handlingen. Det är inte fel att må bra efter en utförd god handling, men den goda handlingen är det objektivt goda, något gott i sig, och bör alltid efterstävas. Kant (1724-1804) menar att det ”är inte möjligt att tänka sig någonting i världen, ja även utanför världen, som utan inskränkning kunde betraktas som gott, utom en god vilja.”[9] Det viktigaste för ett gott liv, ett moraliskt gott liv vilket leder till lycka, är att människan drivs av god vilja. Genom detta är det möjligt för människan att handla sant mänskligt. Jesus lär att vi ska förlåta människor, deras ondska och onda handlingar riktade mot oss, gång på gång utan gräns (Matt 18:21-22), och Han säger också att vi ska älska vår nästa (Mark 12:31), och till och med älska våra fiender och be för dem för ”då blir ni er himmelske faderns söner.” (Matt 5:43-45) Denna förlåtelse och kärlek är inte möjlig genom subjektiva varma känslor gentemot t.ex. våra fiender, men vi kan älska dem genom vår fria goda vilja. Vi kan välja att göra gott mot dem, totalt emot våra subjektiva sårade känslor, och be för dem och önska dem gott. Vi kan inte tycka om alla människor, men vi kan älska dem. Det är den moraliskt riktiga grundhållningen gentemot människor; att älska dem. Kant menar, att vi bör handla av plikt och inte efter våra böjelser. Sant mänskligt handlande, och moraliskt gott handlande, är ibland att gå rakt emot våra känslor och böjelser. ”Den goda viljan” enligt Kant ”är inte god genom det den åstadkommer eller uträttar, inte genom sin skicklighet att uppnå något förutsatt mål, utan enbart genom viljandet, d.v.s. i sig själv.”[10] Vår fria vilja skiljer oss från djuren och att handla med god vilja är sant mänskligt handlande. Kant menar också, att det är viktigare att förtjäna att vara lycklig, än att verkligen vara det. Här skiljer Kant sig från Platon och Aristoteles, som menar att lyckan är människans mål. Den kristna religionen skattar den eviga lyckan högst, frälsningen och att få komma till Himmelriket, i livet efter döden, men menar också, att det är någonting gott att vara lycklig redan under jordelivet. Kärleken till Gud och kärleken till människan kan vara den drivande kraften i livet. Det gör den älskande människan verkligen lycklig, och det är också verkligt moraliskt gott handlande.

Avslutning

Sammanfattningsvis krävs det materiellt välstånd och viss jordisk framgång för ett lyckligt liv, men det viktigaste för ett lyckligt och meningsfullt liv är relationen med Gud. Det finns många fördelar med att leva moraliskt och att göra goda handlingar, som ett gott samvete, frid och harmoni med medmänniskor, avsaknad av rädsla och oro för att bli avslöjad för omoraliska handlingar, hopp om lön, evigt liv och evig lycka efter döden. Det egentligt goda är den fria goda viljan, och att handla sant mänskligt är ibland att göra något som går rakt emot ens subjektiva känslor och böjelser, d.v.s. att handla av plikt för att det är rätt. Det är viktigare att förtjäna att vara lycklig än att verkligen vara det under jordelivet.

Bibliografi

Aristoteles, 2012. Den nikomachiska etiken. 3. uppl. Göteborg: Daidalos

Marc-Wogau, Konrad (red.), 2003[1991]. Filosofin genom tiderna. Antiken, medeltiden, renässansen : texter. 3. tr. (Stockholm: Thales)

Marc-Wogau, Konrad (red.), 1996[1992]. Filosofin genom tiderna: texter. 1600-talet, 1700-talet. 2. tr. (Stockholm: Thales)

Nordin, Svante, 2003. Filosofins historia: det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. 2., [utök.] uppl. (Lund: Studentlitteratur)

[1] Aristoteles, Den nikomachiska etiken, 2012, 26

[2] Aristoteles, Den nikomachiska etiken, 2012, 33-47

[6] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna. Antiken, medeltiden, renässansen : texter. 3. tr., 2003, 93

[7] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna. Antiken, medeltiden, renässansen : texter. 3. tr., 2003, 98-99

[8] Se Aristoteles, Den nikomachiska etiken, 2012, 299-300

[9] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna : texter. 1600-talet, 1700-talet, 2. tr., 1996, 395

[10] Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna : texter. 1600-talet, 1700-talet, 2. tr., 1996, 396